Klockan på väggen påminner mig mer om den tid jag har kvar, än den tid det har tagit mig att komma hit. Det är alltid så. Den tickar alltid emot någonting, snarare än från någonting, eller för den sakens skull: i någonting. Hade det varit bättre att stanna upp, njuta, le och vara under tiden som fanns, snarare än att ägna den åt att oroa sig för var tiden och rummet skulle leda oss. Jag tänkte för sällan på den tiden jag befann mig i, istället försökte jag, för alla mina krafter, att förlänga tiden jag levde i – om jag ändå bara hade njutit mer, inte varit så upptagen med att ta sig framåt, ditåt, mot klockans slag.
Att inte få svar, är värre än att få ett dåligt svar, det vet alla redan, och fast det är en klyscha är det en tänkvärd sådan, åtminstone om man, som jag, aldrig får svar.
Jag gör ofta fel, nästan mer ofta än jag gör rätt. Men det är aldrig antalet fel eller rätt som gör skillnad, utan vikten av dessa handlingar. Att göra rätt tio tusen gånger betyder bara att katastrofen blir värre när den tio tusen första gången går fel, och än värre om den tio tusen andra gången även den lyckas slå snett.
Och ett förtroende, det byggs inte upp över ett rätt, eller två, eller ens hundra, utan snarare tio tusen, men det raseras och förstörs ändock med ett fel. Det kan tyckas orättvist, men det är alltid lättare att göra rätt, än fel, vilket då belönas och bestraffas svart på vitt enligt lag.
Önskar ibland att det fanns ett extraliv att hitta, en chans att göra om göra rätt, utan att behöva göra tio tusen rätt igen. Men det finns det inte. Inga extraliv. Har du en gång fallit, kommer du falla igen, och igen, och igen. Och förmodligen aldrig ta dig upp igen.
Och alla serier vi såg upprepas i huvudet, samtidigt som tårarna rinner och allting bara blir svart. Allting bara stannar till och musiken, orden och skratten är det enda jag hör, ser och känner.
Allt som var, är det som klockar tickar ifrån, allt som kommer är det som klockan skyndar emot och det som är nu, är det som står still.
Postat i Poesi
KOMMENTARER