d.poet

Ja, så var det avklarat. Årets enda Håkan konsert i Stockholm är slutförd och upplevd. Håkan Hellström med band tog över Stora Scen för en kväll och förvandlade Gröna Lund till ett inferno av euforiska popare. Eller nej, så ska man inte heller säga, för det var inte bara popare som Håkan hade lockat till sin show. Alla var där, och det vi fick uppleva var nog det närmaste du kan komma hjärtstillestånd utan att lida.

Jag kan inte hjälpa att jämföra årets Håkan med förra årets upplaga. Då, den första september, körde han igenom alla sina hits under klarblå, senare stjärnklar, himel. Avslutningslåten, Nu kan du få mig så lätt, fick både mig och många andra i tårar. Avstrippad från band satte Håkan, Stefan med pianot och den klara Stockholms himlen hela Gröna Lund i brand. Det var så vackert – jag trodde inte att Håkan kunde överträffa den avslutningen, någonsin. Jag hade fel, men det kommer vi till lite senare.
I år hade det regnat hela dagen, och molnen låg som ett täcke över Djurgården. När klockan tickade mot åtta så började dock regnmolnen skingra sig för att ge plats åt Håkan Hellström. Konserten började, och han sparkade igång med något oväntade Precis som Romeo. Och sedan fortsatte det i samma stil. Det var lite småtrist om jag ska vara ärlig, det kändes ungefär som förra årets spelning, fast med lite färre folk och lite kyligare luft. Visst låtarna är underbara, och när Håkan spelar dom live växer dom lite extra, men ändå. Jag ville ha en helt ny show, en ny upplevelse, jag ville inte gå hem och skriva att denna kosnert var samma som förra året – det skulle vara trist.
Det slapp jag, för sen kom vändpunkten. Håkan bröjade prata lite om att han hade fått en skiva från några tonåringar av Daniel. Jag började vagt fantisera om att han pratade om sig själv när han var i tonåren, och att han kanske skulle våga sig på att damma av en Broder Daniel låt. Men icke. Tanken var visserligen befängd från början, och inte alls trolig, men jag ville ändå tro att det var sant. När han sedan säger att han ska spela ”Och alla platserna” med almedal går min puls upp i hundraåttio, och jag kan inte hålla tillbaka mitt skrik. Ingen runt om mig verkade förstå vad som var på gång, men det gjorde inte så mycket, för jag visste vad som komma skulle. En två minuter popbomb. Givetvis gjorde inte Håkan den lika bra som almedal, men det var ändå någonting där som släppte för mig. När han och bandet började köra almedals patenterade ”ahaaahaa” var det som om allting gick lite långsamare, men ändå snabbare, och plötsligt blev det omöjligt att hålla leendet borta. Det var såhär långt in på konserten det bästa. Men mer skulle komma.
Direkt efter ropade Håkan ”från Vasagatan till Gullberg”, och publiken var med på noterna. Gullbergskaj var som alltid helt otrolig live. Kanske hans bästa livelåt. Det var verkligen dansdansndans. Resten av konserten dammade han av hit på hit, i snabbt tempo, och jag var ett barn på nytt. I det partiet han spelade ”Gårdakvaranar och skit” och ”Brännö Serenad” kom mina första tårar. För ingenting hade varit så vackert live – åtminstone inte på ett år. Låtar spelades vidare, och Håkan var på topphumör, precis som publiken, och vädret som nu hade klarnat upp nästan helt.
När Håkan drog av sin superbalad nummer ett ”Det är så jag säger det”, så förlängde han den med Pluras ”Kärlekens Tunga”. Återigen var det sådär jobbigt vackert, sådär jobbigt svårt att hålla tårarna borta. Att han la in den lillla twisten var ett klart och tydligt tecken på att han ville ge oss mer inbitna fans någonting att bita i, precis som almedal covern. Håkan försvann sedan, för att sedan komma tillbaka.
Extranummrerna var precis så underbara som extranummer ska vara. ”Kom igen Lena” bjöd på kanske kvällens största pophoppsexplosion. Ren och skär kärlek. Men, det var ändå avslutningen som tog priset. Det var det bästa under hela kvällen. Återigen gjorde han en lite oväntad sak, alla förväntade sig ”Nu kan du få mig så lätt”. Men istället började han spela på den gamla avslutningslåten ”Vi två 17 år”. Den lilla Håkan-pessimisten som bor hos mig var tvungen att ge vika, och allt om Broder Daniel var förlåtet, en gång för alla. Allsången då var det mäktigaste jag har varit med om i konsertsammanhang, någonsin. När han dessutom la till en helt ny extravers var det bara för mycket, och jag visste att detta var svårslaget. Kanske den bästa konsert jag har varit på. Tack Håkan.

etttvåtrefyrafemsexsjuåttaniotio
Plus: En konsert som innehöll både någonting för hardcore fansen, och alla andra som hade tagit sig till grönan. Dessutom var ”Vi två 17 år” och ”och alla platserna” bland det bästa någonsin.
Minus: Om någonsting så var det kanske att han inte spelade ”Nu kan du få mig så lätt”, men å andra sidan fick vi ”Vi två 17 år”. Dessutom lite trevande för trevanda start.