4.50
4.50
det är då jag försvinner
när solen kommer till er
försvinner härifrån
från min säng
från mitt liv
från alla ni som får mig att hata alla andra
från hjärtats normala rytm
in i mörker
in i slagsmål
blod
jag nu andas jag tyngre
svett
en smak av asfalt
mörka tankar
jag brukar döda dig här
du går av så lätt ska du veta
som en sticka
nu faller jag igen
ner ner ner
så långt ner
jag måste landa
det måste jag verkligen
för såhär dåligt kan jag inte må länge till
jag ångrar verkligen allt
det börjar bli dags att sova
så jag får tankarna på annat i tjugofyra timmar
för att sedan återvända till 4.50
min plats i världen
kopplar på något sätt detta till självmord och det gör mej så rädd, du får verkligen inte försvinna. du & din blogg har blivit en alldeles för stor del av mitt liv (tänk då på alla i din närhet). men det är vackert, som alltid <3,
(vågar väl egentligen inte skicka den här kommentaren men gör det i alla fall)
Simone sade detta mars 12, 2008 vid 18:24 |
ja, jo. hårt draget så ja. självmord.
fast även hur nära döden jag är ibland. åtminstone i huvudet.
men jag kan faktiskt här och nu lova, för tiotusende gången, att jag aldrig kommer ta livet av mig.
och, att den här bloggen blivit en del av ditt liv…det är en gigantiskt komplimang jag ska bära med mig.
och tack för att du vågade posta – om jag vågar så vågar ni, om ni dansar, dansar jag.
<3
d. sade detta mars 13, 2008 vid 00:06 |