365 dagar – en sammanfattning


Förord

Hej, igen. Det var ett tag sedan sist, närmare bestämt ett år sedan. Och nu ska jag skriva igen, skriva om året som gått, vad som har hänt, vad som inte har hänt, vem som har dödat vem, helt enkelt sammafatta mitt 2007. Jag kan lova er att lite hemligheter avslöjas, känslor kommer rivas, och jag, jag kommer vara lika dålig på att uttrycka allting som vanligt.

Jag förstår att många av er inte kommer orka läsa igenom allting, eftersom det är rätt mycket text, men leta gärna upp den månad där ni tror att ni kanske kan vara med och läs där, för jag vet, det är roligast att läsa om sig själv. Själva sammanfattningen är uppdelad månadsvis, vilket ger oss tolv delar, i dessa delar kommer det skrivas om vad som har hänt, och göras listor. Nedan följer lite listor som sammafattar året, samma listor kommer även finnas varje månad, med då bara täcka månaden listan berör. Njut!

Årslistor

Årets låt:
3. Satan vad ont det gör – Lasse Lindh
2. Bara utifall – Kristian Anttila
1. Innan allting tar slut – Kent

Årets artist/grupp:
3. Lasse Lindh
2. Kent
1. Kristian Anttila

Årets människa:
5. Kristian – Kristian har jag träffat minst av dessa fem, men han är kanske den som har räddat mig flest nätter, skyddad mig under flest stormar. Det kanske låter löjligt att ta med en artist på den här listan, men han är en av få jag verkligen beundras av, en av få som räknas som ”idol” för mig. Han påminner om mig på så många punkter, och han påmimnner mig ofta om det i sina texter. Dessutom kommer jag aldrig glömma när han sjöng hela ”Tio” samtidigt som han fäste sina ögon i mina. Eller när han skrev ”…ibland tänker jag på karin boye, och då tänker jag på dig med…”. Eller när han skrev ”Till poeten David E…tack för allt”. Nej sånt glömmer jag aldrig, och därför förtjänar han en plats här, artist eller inte.  

4. Sofia – Sofia är den på listan jag har känt kortast tid, och den enda av alla jag är livrädd för. Jag lärde känna henne under augusti i år, då hon av någon underlig anledning började skriva till mig på varje sketet community som finns. Vet inte riktigt hur det gick till när hon hittade mig överallt, men hon charmade mig till döds med sina ord och problem. Det ena ledde till det andra, och plötsligt var det hon som var flickan i varje olycklig, och lycklig, dikt som publicerades under hösten. Nästan varje åtminstone. Hon betyder fortfarande en jävla massa för mig, och hon har en otrolig förmåga att påverka mig, det är knappt någon som kan påverka mig som hon kan. Tack för det.

3. Mattias – Min evige vän, min högra hand. I december flyttade han åtta stationer och ett tågbyte bort, vilket gör att jag saknar honom en väldig massa. Förut har vi kunnat gå över till varandra utan att behöva tänka på resstreckor, men nu är allting lite jobbigare, tyvärr. Jag vet dock att vår vänskap inte kan förstöras bara för en fånig flytt, det krävs mer än så. Del två i min bok heter förövrigt just Mattias, efter min vän Mattias. Han är bäst, faktiskt. Tack.

2. Mathilde – Min älskade flickvän. Vi har redan gått igenom så mycket skit trots att vi bara har varit tillsamans i fyra veckor. Just därför vet jag att detta kommer hålla, och inte braka samman som allt annat jag rör vid. 2008 kommer bli vårt lilla år, med massa blod, svett och tårar, festivaler, presenter och en sjungandes Kristian Anttila fastkedjad vid sängkanten. Du är mitt liv, och du håller dig själv i din hand. Vi klarar vad som helst, det är jag övertygad om. Du håller mig vid liv, och jag dig. Vi klarar vad som helst, när som helst. Oslagbara, sårbara. vi.

1. Roujan – Min bästa vän. Vi är tillbaka. Du har räddat mig flest gånger i år, du är min livräddare, det är allt jag vet. Just nu.

Övriga människor som har satt spår i mitt hjärta på ett eller annat sätt:
Mormor. 2008 ska inte bli ditt sista år, du ska leva tills du blir hundra, det har jag lovat mig själv.
Morfar. Du är den smartaste jag vet, ser upp till dig mer än du tror.
Mamma. Jag älskar dig.
Shan. Du håller mig på mattan Shan, du behövs, alltid.
Resterande släkt. Tack, jag kan alltid räkna med er.
Frida. Du är min idol. Tack.
Jessica. Utan dig hade jag nog inte gått i skolan så mycket som jag gör.
Marie. Du gör mig alltid glad, faktiskt, vet inte hur du lyckas, eller vad det är du gör, men du gör det bäst.
Julia T. Du har varit med mig ett tag nu, och förtjänar ett gigantiskt tack för det. Så, tack. Du gör mig till den jag är.
Linnéa A. Det har varit ett nöje att få följa med i spåren efter dig, vi kommer nog bli något stort, större.
Suss. Tack, du vet vad jag menar.
Fredrika. Jag vet att jag är svår dum och jobbig, men du bryr dig om mig ändå. Tack för det, det är jättesött.
Valentina. Tack, och förlåt.
Alla ni som läser den här bloggen. Ni håller mig vid liv på sätt och vis, utan er hade jag inte skrivit, och jag lever stundtals för att skriva, så tack.  

Sammanfattning.

Januari
Årets första månad, årets första natt. Jag minns att jag ramlade runt i Stockholm med någon äcklig spritflaska, minns att allting var skit, fast ändå trevligt, lite som 2006 hade varit. Satte några nyårslöften, eller nyårskrav:
– Sluta jaga lycka
– Sluta tycka om dig själv
– Sluta vara någon du inte är
– Sluta inte kämpa
Jag tror faktiskt jag lyckades med alla, så känns det just nu åtminstone, ett år senare. Jag jagar inte lycka längre, jag föraktar mig själv, jag är mig själv, men jag har aldrig slutat kämpa för min rätt att vara som jag är.
I januari lyckades jag med konststycket att bli kär i en klasskamrat, något som jag inte hade väntat mig, men ibland blir det så. Jessica var flickan, och jag, dum som jag var, berättade det för henne. Det gick åt skogen, och lika bra var det. Hon är en av få jag litar på, en av få jag blir genuit glad av. Hon har format mig.
Minns även att jag började komma in i en ordentlig Broder Daniel period. Där Henrik och hans charm plötsligt stod högre än Joakims texter. Han blev min livräddare under den perioden i mitt liv när Jessica inte gick att nå. Det var förresten här någonstans jag första gången skrev på min bok ni nu kan läsa här. Mer minns jag inte.

Februari
Mer kärlek kom kort efter Jessica, konstigt nog. Efter att ha återhämtat mig från Jessica-smällen bäörjade jag för första gången medvetet söka mig till mer alternativa tjejer. Jag hade väl fått nog av att framstå som en ful idiot, och dessutom fann jag först första gången skönheten i fulhet. Började uppskatta skönhetsmissar mer än perfekta kroppar och ansikten, dessutom verkade det där svarta alternativa tjejer alltid ha i blicken attrahera mig något oerhört.  Men jag hade bestämt mig för att inte söka kärlek, utan låta den komma till mig. Det gick väl… sådär. Första gången är ingen gång heter det, och i detta fall stämmde det verkligen. Efter ett tag sökte jag efter kärlek, och lycka, givetvis försökte jag lite för mycket.
Denna gången hette offret Nadja. Och så här i efterhand ångrar jag ovanligt mycket i min relation till henne, visst, hon var helt otroligt rolig och häftig, men samtidigt måste jag fråga mig själv, ”vad tänkte jag?”. Hon skrev å andra sidan poesi, så det var väl ett pluspoäng, men hon förstörde större delen av första kvartalet för mig, och det innebär minus. Jag fick inte henne heller, och tack för det. Trots att jag verkligen var obotligt kär i henne, och tänkte på henne ända till sommaren så skulle en relation med henne vara helt otänkbar. Det är lätt att vara efterklok, visst?
Jag lärde mig ändå en massa av Nadja, som har varit med om mycket mer än vad jag har. Detta tackar jag för, och tar med mig in i 2008. Bland annat lärde hon mig att aldrig ”nästan ljuga”, utan alltid tala ren och glasklar sanning. Det visste jag redan innan, men det krävdes en massa tårar och en avsked för att det skulle sjunka in. Tack.
Februari handlade annars mest om att njuta av tiden med Nadja, ta sig an demonerna som fanns kvar från högstadiet och även stå på egna ben. Dessutom började jag lyssna på Bright Eyes för första gången. På riktigt.

Mars
Våren var kommen, och Nadja kapitlet var långt ifrån avklarat. Jag minns inte helt säkert, men jag gissar att det var här någonstans allting började gå utför. Små osanningar blev till gigantiska lögner, och David stängde in sig i ett litet jävla skal. Fast det är nog inte riktigt sant faktiskt. För jag minns att det var då jag och Nadja började bli ordentligt bra vänner, bästa vänner nästan. Det var precis innan allting tog slut, och alltså precis när allting var som bäst. Jag var rätt nöjd med tillvaron, livet flöt på ganska bra, det mesta gick enligt planerna, förutom kärleken. Och det var väl just det som i slutändan förstörde allting. Det var väl den som tippade över vågskålen, jakten på lycka.
Mars var rätt obetydlig såhär i efterhand, men just då kändes det som världens bästa månad. Våren, vännerna, solen, allting kom och föll precis som jag ville. Jag tror till och med jag accepterade mmitt utseende, men det har jag ingen fakta om, men det är mycket möjligt.
Jag vill så gärna snabbspola fram till det började hända saker i mitt liv, låt oss gå vidare till April.

April
I april så började den första lilla snönflingan som sedan skulle komma att bli den lavin jag nu lever i falla. Dels bröts banden nästan helt med Nadja, dels träffade jag en flicka som på något vis lyckats få med ett finger i varje lite kärlek jag haft under hösten, nästan. Men first thing first.
Nadja försvann som sagt var ut ur mitt liv, motvilligt stretade jag länge emot, men det jag sår ska jag själv också skörda. Så efter mycket stret och krig försvann en liten del av mig, och en ny kom till. Jag lärde mig att låta kärleken komma, och att aldrig aldrig ljuga, ens om det handlade om små lögner. Min kärlek till alternativa stärktes dock bara efter allt.
Men när en försvinner ut från mitt liv brukar det alltid komma in en ny, nästan omedelbart efter förlusten av Nadja kom en popflicka vid namn Mi in i mitt liv, igen. För om jag inte minns helt fel hade vi en flirt redan vintern 2006, fast det vet jag inte helt säkert. Mi och jag fann i vilket av fallen varandra hur lätt som helst, hon lärde mig massor om pop, och om att vara sig själv, att ha självkänsla och fotografering. Detta var mitt första lilla kliv in i popvärlden, eller den lilla jävla äckliga del av popen jag inte vill ha någonting att göra med längre. Nu känner vi inte varandra längre, det var jag som satte stopp för det, varför? Jag vet ärligt talat inte, men det kändes väl inte rätt längre. Vilket är helt sjukt, för vi var verkligen riktigt tighta ett tag. Borde ta upp kontakten med henne igen, men jag är för dum.
En annan flicka kom in i mitt liv i maj, Bodil. Allting började som en rätt vanlig men kanske ovanligt gullig flirt, det slutade som… ja, det har väl kanske inte ens riktigt slutat än. Hur som helst föll jag för denna Bodil, kanske lite för snabbt. Och vad jag trodde var lycka visade sig sedan bara vara sockersug, men mer om det i juli. I april började som sagt snöflingan falla, allting började så bra, gick så fint. Flicka tyckte om pojke, pojke om flicka. Och jag minns att jag tyckte du var sötast i världen. Allt flirtande gjorde mig helt vimmelkantig och villig, hög. Hög på vårkäslor, lite för hög kankse.
Jag föll för det simpla tricket att bli kär i någon som älskade en själv, någon som ville ha en lite för mycket. Jag föll för smicker så lätt. Vi sågs under Kristians otroliga spelning på Kafe 44 den 26e, eller hon såg mig, och hon visste vem jag var redan innan. Playahead är ett jävla community, Lilla Ego. Vi pratade massa, flirtade, men det var först i maj kärleken kom lös för tredje gången år 2007 för mig.
I april spelade Kristian som sagt på 44an, det var också första gången han la mitt namn på minnet tror jag, då jag och Ebba (fan, henne saknar jag också, borde ta upp kontakten med henne också, men jag är för du, och feg), gav herr k. en jättemysig katt. Kristian brukar nämna katten allt som oftast när vi pratar, det är gulligt att han minns. Bra spelning, lycklig David.

Maj
Bodil var det, eller hur? Jo, vi var ett par större delen av maj. Och allting var faktiskt solsken, tills jag började inse att jag inte riktigt var kär, utan bara ute efter att få lite lycka i mig. Och nej, jag menar inte sex. För tro mig, om jag hade velat ha sex med henne hade det hänt, men nej. Jag märkte redan i maj att någonting var fel, att hon var lite för… velig för min smak. Det låter hemskt att säga så om någon annan människa, ja, men samtidigt har hon säkert förändrats nu, och är stor nog att ta lite kritik. men i överlag var maj en riktigt bra månad med Lasse Lindh i öronen och solsken i hjärtat. Just då var det precis vad jag behövde, solsken och ett hjärta som behövde mitt. vi var väldigt söta tillsamans, och jag ängrar inte alls att jag var tillsamans med henne. vad jag däremot ångrar är att jag fick henne att tro att hon var mitt livskärlek, och att vi var helt perfekta för varandra. Dessutom sa jag någon gång att jag älskade henne, efter att hon hade viskat detsamma i mitt öra, det var nog inte så bra det heller.
Så här i efterhand vore det bättre om vi lärt känna varandra bättre innan vi kastade oss in i ett förhållande, för när vi hade kysst varandra tillräckligt många gånger så krävdes det något mer, men det fanns inte där. Och jag lröde mig ännu en läxa: Lär känna den du vill ha, om du vill ha henne länge.
I maj lärde jag även känna en Linnea, henne sa jag bara för några dagar sedan upp kontakten med. Det var nog bäst så, för vi har gjort allting en gång redan, och jag orkar ärligt talat inte med mer. Alls. Men tack för tiden i maj, den var äkta, och för jävla kul. Du kommer alltid vara något speciellt för mig. Och. Jag vill så gärna hjälpa, men jag kan inte, längre. Förlåt.
Det mesta har handlat om relationer så här långt, det är väl lite konstigt kanske, men det är ändå så livet ser ut, det är det man minns, människor, känslor. Sånt.
I maj bokade jag nog även en biljett till Peace & Love, mycket lyckat drag.
Mi var en av mina bästa vänner i maj, om inte den bästa. Vi delade på allt, jag var där för henne och tvärtom. Det var en fin relation, som jag fortfarande grämer mig över att den har tagit slut. Minns att det var vi två, nästan så mycket att respektives flick-/pojkvän började undra lite. Nåväl, gjort är gjort.
Jag lyssnade en väldig massa på Lasse Lindh i maj också, det är vår för mig, Lasse.

Juni
Skolan tog slut. Bodil och jag tog slut. Mi och jag tog väl slut där någonstans också. Festivalen tog slut. Mycket tog slut i juni. Jag råkade av en slump träffa Sofia för första gången också. Mycket hände, fast ändå ingenting alls.
Skolan tog slut, och jag minns att jag höll Jessicas hand så hårt att jag blev svettig, hon märkte det. Jag saknar henne, det var ett tag sedan. Minns att vi åt på Falafel Kungen, och efter det åkte jag iväg för att träffa Bodil. Jag gav henne en gulblomma, den var stor, och fin. Hon blev så glad. Minns att hon  sa att hon hade en David-låda, där hon hade massa saker hon fått/tagit av mig eller knippade med mig. Jag vet inte om det var sant, och jag hoppas för hennes välbefinnande att den är borta nu. Den där lådan höll mig kvar vid tron att vi var helt rätt minns jag. Undrar vad hon gjorde med blomman när den dog förresten. Det är sådana frågor vi aldrig kommer få svar på.
I juni kom den här bloggen igång på riktigt, det var då jag bestämde mig för att köra på den på heltid. Vilket visade sig vara rätt lyckat.
Jag åkte på festival i juni, till Borlänge för att se på Kristian, Lasse Lindh och Timo, plus en massa annat bra. Festivalen var nog det bästa sommarminnne jag har från 2007:s juni, juli, augusti tid. Kristian var så glad att se mig, att jag plötsligt glömde bort varje litet beskymmer som väntade hemma i Stockholm. Jag drack en del, festade en del, njöt av tillvaron. Det vill jag göra nästa sommar också.
Jag nämnde förut att juni var månaden där mycket tog slut, på sätt och vis stämmer det, men inte riktigt. För jag gjorde slut med Bodil i Juli, och bröt banden med Mi i Augusti om jag inte minns alldeles galet. Så egentligen var det bara skolan och festivalen som helt tog slut i juli.
Jag såg Arctic Monkeys i juni förresten, när dom spelade i Annexet. Vilket röj det var, dans dans dans, och svett. En helt underbar spelning, men tyvärr saknades det där lilla magiska som krävs för att en spelning ska bli magisk. 2008 ska jag komma på vad det där magiska är, det har jag bestämt. På Arctic träffade jag Sofia för första gången, men det visste jag inte då, och jag tror inte hon visste vem jag var heller, och det sa inte klick eller någonting liknande. Men ändå, världen är liten.

Juli
I juli fyller jag år. Mitt lilla mål, eller min strävan var att gå in 17-års världen som singel. Detta kom inte från tomma intet givetvis, utan var mest bara ett krav från min sida för att få mig själv att göra slut med flickan innan det gick för långt. Men kanske det redan hade gått för långt. För idag när jag såg henne på Medis vågade hon inte ens säga hej. Sånt gör mig lite sur, men det är väl förståligt, kanske. Allting har sina förklararing, som Kristian har sagt. Just det lilla mantrat har jag matat in i mitt huvud, och nu sitter det verkligen. Allting har sina förklaringar.
Ganska direkt efter jag hade kommit hem från Peace & Love gjorde jag slut med Bodil. Smart drag David tyckte dom flesta, jag med. Eftersom det inte går att vara tillsamans med någon man helt enkelt inte är kär i. Av Bodil lärde jag mig inte mycket, men av relationen lärde jag mig en hel del. Bland annat att man måste lära känna flickan innan man kysser henne. Annars kan hjärtat och drömmar brytas som glas, vilket jag antar ingen vill.
Varför jag skriver så mycket om Bodil hit Bodil dit är dels för att jag hitills inte har skrivit om det alls, och dels för att ni måste förstå min och hennes relation till varandra för att förstå kommande relationer år 2007. Så håll ut, det kommer inte handla mer om henne.
Vi gjorde alltså slut, och man kan lätt tro att det är slutet på kapitlet, eftersom det vore mest naturligt, men nej. Månader av konversationer hit och dit, bilder hit och dit, arga vänner hit och dit, känslor som flög. Herregud vilket litet helvete det var ett tag. En dag väntade hon utanför min dörr, med två kompisar, en av dom kom senare att betyda mer än någon annan tidigare gjort, i hela mitt liv. Thilde. Men mer om det i December och November.
I Juli blev det även en hel det tid med mina två bästa killpolare, Mattias och Shan. Mattias och Shan hade varit bortresta från 15e juni, till dagen innan jag skulle åka till Borlänge. Den dagen skulle jag och Shan på Arctic Monkeys, så jag och Shan hann träffas, men jag och Mattias hade inte träffats på drygt två veckor i början av juli. Detta är något som nog aldrig har skett förut. Därför blev det än hel del tid med grabbarna i juli. Vi badade i min pool, snackade skit och var världsbäst, som vanligt. Jag vet faktiskt inte alls vad jag skulle göra utan Mattias och Shan, dom två håller mig över ytan, håller balansen åt mig. Tack.
Minns även att jag lyckades få biljetter till tre av kents fyra stockholmsspelningar, vad som var lite speciellt med det var att jag inte hade någon alls när alla var slutsålda. Till slut lyckades jag även få tag på en till den fjärde spelningen, vilket gjorde att jag såg kent fyra gånger i november. Hurra för mig! Stort tack till Julia, Marie och Caroline som gjorde detta möjligt.

Augusti
Ytterligare en ny person gör ett intrång i mitt lilla liv, denna gång den där Sofia jag pratade om förut – och som hon gjorde det. Inte nog med att hon var tvungen att skriva att hon visste vem jag vet på ett community, nej, hon var tvungen att skriva det på fyra. Jag kände mig lite smått skrämd till en början, men efter ett litet litet tag märkte jag att en popflicka som var ganska lik mig känslomässigt inte var så farlig. Vi började prata mer och mer, om riktiga saker. Känslor, människor, musik, idioter. Klubbar, jag minns att vi gjorde klubbar, klubbar med förkortningar. Jag minns att hon sa att vi skulle ha det som yrke. Just den delen av augusti skulle sätta spår för hela hösten, hela kärleken.
Kristian spelade på Pridefestivalen också, jag var givetvis där, hoppig och glad att se min vän. Lite ovan då vid att kalla honom vän, och lite rädd för att han inte skulle komma ihåg mig. Men det gjorde han, och som han numera alltid gör, och för tredje gången gjorde då, nickade han och log mot mig när han såg att jag stod längst fram. Det var då någon gång, precis innan allting började, jag insåg att han var mer än bara en artist för mig, han var faktiskt en vän, en kompis. Någon jag litade på. Jag skulle nog kunna använda honom mycket mer som vän om jag ville, ringa honom, prata med honom när någonting var fel, men jag vågar inte, är rädd att han inte vill ha med mig att göra, är rädd att jag skulle ta upp för mycket av hans dyrbara tid. För hans tid är dyrbar, jag vill ha ett nytt album snabbt hellre än att han bryr sig om mig. Herregud, jag låter lite smått patetisk, fast det är ni vana vid.
Augusti innehöll inte så mycket sol, och inte så mycket lycka, men väl en ny vän. Skolan började dessutom, så jag fick börja träffa Jessica mer, eller snarare: jag fick se Jessica varje dag. Vilket är ett otroligt privilegium. Tack för att du finns älskling, utan dig hade jag inte orkat lika mycket.
I skolan började jag nu tvåan, ämnena blev svårare, och jag blev lite sämre på dom. Klassen kändes, och känns fortfarande dock mycket bättre än förut, alla kan vara med alla, vilket givetvis är oerhört skönt. Tryggheten finns, vilket gör att det är trevligare att komma till skolan, vilket gör att dagarna går snabbare, vilket är bra, eller hur? För vi ska alla dö.

September
Sofia och min relation fortsatte i stadig takt uppåt, vilket irriterade mitt ex, som trodde att det skulle bli någonting mellan oss. Varför hon fortfarande brydde sig är för mig ett mysterium, men vissa ger sig inte. Vissa ger sig fortfarande inte. Septembers första två veckor pryddes annars av Kristian, Håkan och Kent. Kristian släppte sin ”Vill ha dig” singel, och spelade i Stockholm två gånger, Håkan spelade i Stockholm en gång och Kent släppte mest bara en oförglömlig singel. Dessutom bad Kristian mig för första gången om en tjänst, nämligen att hänga upp afficher för att uppmärksamma folk om hans signering och spelning i Stockholm. Detta gjorde jag givetvis, och belönades med att få stå på hans gästlista. Ibland undrar jag om jag alltid kommer stå där, eller om det bara var till den spelningen, jag vet inte riktigt om han skriver en ny för var gång eller har kvar samma, fast lägger till namn. Sak samma. Jag vill ge fanskapet pengar, inte komma in gratis, så jag hoppas jag inte står kvar.
Spelningen på Debaser var helt otrolig. Han spelade ”Precis som dig” eftersom jag så snällt önskade den, och dessutom klistrade han sina ögon i mina under hela låten ”Tio”. Kommer nog aldrig glömma det där mörka ögonparet under den mörka luggen. Jag hade samma mörka ögon under min lugg, allting var så magiskt. Tio. Jag finner inte riktigt ord för hur fint det var. Publiken var dock ganska tråkig, och opepp. Kanske var det för att Håkan hade spelat kvällen innan. Kristian gjorde en jätteshow, och försökte gång på gång peppa publiken till dans, men den var mer svårflirtad än vanligt. Rätt trist. Men grymt spelning hur som helst.
Håkans spelning var nog den största sett till kraft jag har varit på. Håkan fick alla att dansa och sjunga med, och visade att han är en underbar liveartist. Att han dessutom körde en almedal cover satte verkligen pricken över i. Det var en mäktig upplevelse.
Bortsett från musiken tog som sagt Sofia upp en hel del tid, jag vet inte hur det blev så, men plötsligt var vi beroende av varandra. Det var början på hösten, början på något stort. Som aldrig kom.
Dessutom minns jag att Thilde var arg på mig under någon vecka i September, det var intressant. Det var faktiskt då jag insåg att hon var en bra tjej, någon som fanns där för sina vänner.

Oktober
Oktober var kentmånad. Tillbaka till samtiden släpptes, och jag lyssnade endast och bara på den i en vecka. Som ni förstår blev det väldigt mycket kent, och väldigt mycket ”Samtiden”. Skivsigneringen var nog bland det läskigaste jag har varit på. Att faktiskt få träffa Jocke och dom andra pojkarna, herregud. Det var stort, större än vad det låter. Skakade som ett litet barn när jag sträckte fram mitt diktblock till Joakim.
Om jag inte minns helt fel hade saker och ting gått utför för mig och Sofia under oktober. Jag tror jag hade kysst henne, och sedan hade vi bara glidit ifrån varandra. Längre och längre bort. Och jag mådde så dåligt över det, mådde verkligen skit. För jag ville ha henne, ha henne till varje pris. Men det blev aldrig så, istället gled vi bara isär allt mer. Så långt isär att jag ville hitta någon ny.
Men minnet av hur jag låg i min soffa och skickade hundratals sms till henne samtidigt som Scrubs-boxen gick varm i dvdspelaren kommer aldrig riktigt försvinna, för det var så mysigt, så trevligt, och säkert. Vi pratade aldrig riktigt om att vi var kära i varandra, för ingen av oss var väl helt säkra, men det var alltid någonting som gjorde att vi kom in på ämnet ändå. Hon var min höst, helt klart. Självklart saknar jag allt det är, saknar henne och hennes små ord. Jag vill ta mig dit igen, men det kan bli svårt att komma nära henne om jag är tillsamans med Thilde. Inte för mig, men för henne. För ingen kommer före Thilde i mitt hjärta. Aldrig.
Jag kysste henne, men det blev aldrig mer än så, och kanske det var det som gjorde mest ont. Att kämpa, ta mot till sig, och sedan bara falla, som en dum idiot. Jag ville verkligen bara försvinna dagarna efter det där, kände att jag skulle bryta ihop vilken dag som helst.
Vad hände annars i oktober då? Inte mycket, det var mest bara Sofia och Kent som gällde då. I slutet av månaden åkte jag dock utomlands, men det tar vi i november.

November
Oj, november var alldeles nyss. Jag har snart skrivit klart, och jag kommer ångra allt jag har skrivit imorgon. Halva november var en enda lång väntat på fyra dagar i mitten, då jag skulle få se mina hjältar för andra, tredje, fjärde och femte gånger. Väntan var helt klart värd sin tid. För väl framför scen fick jag uppleva dom fyra bästa konserterna i mitt liv. Särskilt dag nummer tre kommer jag aldrig glömma, då Joakim började dra några ackord som var läskigt lika introt till Innan allting tar slut, och när han sedan sjöng ”atika löften…” då förstod jag mer exakt vad som var på väg att hända. Kent spelade Innan allting tar slut, och tårarna bara forsade, allting föll. Jag tänkte på Sofia, jag tänkte på Sanna, och på min ungdom. Min tonårstid är textmässigt Innan allting tar slut, därför föll allting samman. Jag har aldrig gråtit på konsert, men nu föll tårarna. Frida klappade mig på axeln, och jag bara kände mig lyckligast, men ändå ensammast i världen. Från den dagen blev Innan allting tar slut min absoluta favoritlåt med Kent.
Den tredje dagen höll mig Frida sällskap. Hon är en fin människa. Jag hatar mig själv av många anledningar, en av dom är att jag gjorde henne illa, det är bland dom saker jag skäms mest över. När Ensammast i Sverige spelades tänkte jag, och tittade jag, bara på henne under dom sista två verserna.

”Och jag är drog med dig i mitt fall
Och sen gled jag bara undan
Så förlåt, förlåt för allt
För min förbannade kluvna tunga
Jag har ett foto någonstans
Där vi är drottningar och kungar
Nu ligger bilder överallt
där gamla ansikten är unga
Och jag har letat som besatt
efter känslor som är försvunna
Och det har varit en lång, lång natt
men jag är glad att mina tårar
är behärskade och lugna”

Förlåt för allt.
Du förtjänar det bästa världen kan ge dig ska du veta, du ska även veta att jag ser upp till dig. För du om någon vågar vara rak, och svag. Förlåt.
Mer i november? Jo, jag fattade tycke för min nuvarande flickvän, Thilde. Det är väldigt aktuellt just nu, förstås, så jag vill inte gå inte på detaljer hur allting började, men det var en underbar start på ett underbart förhållande.
Man kan säga att jag använde allt jag hade lärt mig under året för att få till det perfekta föhållandet, som är så fel, att det blir rätt. För det ska ni veta, ingenting har varit så fel som jag och Thilde, inget bara kan vara mer fel för varandra. Inget. Redan från början var vi fel, då vi inte fick träffas på grund av en viss vår-sommarkärlek, och ju mer vi ville träffas, desto mer fel blev allting. Svart.
Vi låg uppe i timmar och pratade om allting, och ingenting. Och ganska snart insåg jag att jag var kär, igen, på riktigt, igen. Jag var livrädd, för jag fick inte vara kär i henne, det var för fel, så fel det bara kan bli. Livrädd.

December
Min och Thildes saga tog första steget mot där vi är idag. Det var den finaste natten i mitt liv, eller kvällen, för det var på kvällen vi för första gången kysstes. Den kvällen behåller jag för mig själv, för oss. Men jag kan säga att följande saker vara inblandade, hästrygg, regn, kylig luft,kroppsvärme, och två ögonpar som visste vad dom gjorde fel, och därför gjordes allting rätt. Tack för den kvällen Thilde, det var den finaste i mitt liv. Överlägset.
Annars har relationen till Sofia rätats upp, och vi vill ha det som förut, när vi var vänner och beskyddade varandra. jag behöver verkligen henne, och hon behöver mig.
Mattias har flyttat till Spånga, vilket suger. Jag saknar honom en massa eftersom vi inte träffas lika mycket längre, å andra sidan ger det mer tid till Thilde, men ändå. Jag vill träffa Mattias lika mycket som förut. Han är min enda barndomskompis faktiskt, resten föraktar jag mer eller mindre, vilket är rätt sorgligt.
Jag mår på det hela taget bättre än någonsin, och är faktiskt lycklig. Men även i paradiset finns det problem, fast här kan allting lösas, för vi har varandra här omkring.
December är svårast att skriva om eftersom allting händer nu och här, allting är lite för aktuellt för att kunna skrivas om, men ändå har jag allting i färskt minne. Vilket gör att jag vill skriva lite mer än jag borde. Därför sätter jag punkt här för 2007-års årsammafattning.

 Det har varit ett nöje att skriva, och ett nöje att leva, tack.

Annonser

~ av d. på december 31, 2007.

21 svar to “365 dagar – en sammanfattning”

  1. Jag gillar att läsa det du skriver! Riktigt bra :) <3

  2. Tack för att du har vart ärlig.
    Det är det bästa man kan vara.
    Det känns bara så dumt alltihop, jag menar…om vi inte hade gjort något…eller om jag inte hade blivit kär i dig hade det nog sett anorlunda ut. Eller så hade det inte blivigt något.
    Om jag inte hade berättat något för dig om ”problemen”, då trro jag att vi hade haft något nu. Vänskap. Allt tar slut någongång. Det var nog skönt för dig att säga upp kontakten med mig…
    kanske för mig med, men än så länge känns det bara jävligt tomt.
    Jag kommer minnas maj, både som en bra månad men även som en fördjävlig. Men…tack David, för allt. Du har faktist räddat mitt liv och gjort mig lite starkare. Jag kommer alltid se dig som Livräddaren. Jag kommer minnas dig för alltid, även fast du inte finns där brevid mig.

    Tack David,
    du är en stor människa<3
    Jag kommer sakna allt

  3. ok (föreställ dig världens djupaste andetag), nu har jag gråtit mig igenom hela din årssammanfattning. jag förstår inte hur en människa kan beröra så som du faktiskt gör. jag fanns inte med i ditt liv under första halvåret, men nu känns det som om jag varit med dig hela tiden. du skriver helt fantastiskt, david. och jag vill så gärna berätta hur mycket du berör med dina ord, men det är svårare än vad man tror. det kommer liksom inte enda fram och det når inte enda upp till den nivån som jag vill att det ska. men du ska veta att jag beundrar dig, david. jättemycket.
    jag har tänkt (och tänker) på dig väldigt ofta. jag är ledsen över att det blev som det blev, att vänskapen liksom förstördes på grund av allt… för jag vet att du är en så sjukt fin vän, och jag önskar att vi kunde prata om allt igen. men det är svårt att ta upp någonting och göra det helt när det rasat samman, hur mycket man än önskar och vill. men det vet ju du också.
    att få se kent med dig var hur fint som helst. och det är lätt att säga bara för att det låter bra och snällt och omtänksamt, men det är sant. jag är glad att jag fick uppleva allt det med dig (och jocke älskade oss mest av alla i annexets lokal den dagen, det vet jag).
    och du är ju min idol, david. så stark och svag på samma gång. eller snarare orädd att visa känslor. och även fast det kanske inte är så egentligen (du kanske är livrädd, precis som alla andra), så visar du det på ett sätt som är väldigt beundransvärt. du vågar visa dig svag och du vågar berätta att du är rädd. det finns inte många som är som du. jag är glad att du ser mig som en nämnvärd person i din sammanfattning av ditt år. och ett simpelt tack känns inte tillräckligt, men tack. tusen miljoner miljarder tack!
    (jag är glad att mina tårar är behärskade och lugna… nu måste jag andas lite och sedan gå och sminka om mig, haha. gott nytt år, david!)

  4. fan va ont det gör nu ._. tack själv d.Pod. jag vet precis vad du menar

  5. Wow, fint att du vågar vara så öppen.

    P.S För övrigt tror jag att det där magiska på konserter är när artisten eller bandet verkligen lägger ner sin själ i det dom gör, menar orden de sjunger och verkligen bjuder på sig själva.
    Jag såg Arctic Monkeys, de spelade npg inte en ton fel, och hade en otrolig kraft och energi, det var en jättebra konsert. Men själen, den var inte riktigt där.

  6. David. Lilla David.
    Du är en av de absolut bästa människorna jag mött, Du berör så in i norden.
    Önskar nog att jag också kunde vika ut en liten del ur mitt liv med namn osv. Jag måste lära mig att jag inte gör fel om jag tex skriver sådana saker, det ska nog bli ett nyårslöfte. Och att jag ska satsa mer på mitt skrivande och min talang. För det är du som tagit fram den ur mig och fått mig att inse att skriva är en konst! Vill man skriva så kan man.

    Förresten, tack så mycket för din komentar. Hade inte förväntat mig någonting alls om mig. Men visst skall vi bli något stort! Snuffi<3

  7. Sådär.
    Nu hade jag faktiskt mer än fem minuter på mig att läsa, och fast än att jag egentligen bör sova så kändes det mycket, mycket, mycket viktigare att läsa din årssammanfattning, då jag egentligen inte har den minsta aning om hur allting gick till.
    Det är ju helt galet.
    Galet. Jag har väl egentligen ingen aning om hur ditt liv har vart innan, tja typ Maj.
    Men det kanske är bättre det? Det förflutna är ju, tja – Förträngt i många fall. Och nu loggade du in på msn, men det spelar mig ingen som helst roll för nu skall jag kommentera detta här.
    Nej, jag var nog inte direkt… arg på dig. Bara på utsidan, så egentligen är jag en hemsk vän. Jag brydde mig inte ett skit, inte alls. Det är mer eller mindre hemskt.
    Men.
    Ja, igår. När vi pratade om hur allting egentligen började. Det var rätt fantastiskt det också.
    Men.
    Du gav mig ett nytt namn,
    faktiskt.
    Du gav mig nya mål.
    Ett nytt, tidigare osynligt vädersträck att gå efter.
    Och jag kommer ihåg allting.
    Framför allt hur det snöade på McDonalds vid Slussen, och hur svarta luggar så sneaky kunde parera snöstormarna.
    Och hur det egentligen är en hemsk historia, en idiotisk tidsaxel som man inte alls vill kunna tyda. Egentligen.
    Och det hela är bara början.

  8. Mikaela: Tack så mycket! Det visste jag inte, eller jag visste att du läste förut, men inte längre. Tack <3

  9. Linnea W:
    Tack Linnea.
    Och tack för att du förstår.
    Jag tror det här blir bäst för båda faktiskt, ingen av oss mådde särskilt bra av den andra kändes det som, så därför blev det som det blev.
    Majs kvällar var dina och mina, så var det bara. Faktiskt. Och ibland tänker jag tillbaka och kan ärligt sakna dom.
    Varsågod, det har varit ett nöje och en upplevelse att få rädda ditt liv, och lära känna dig. Tack.
    Du kommer klarar dig bättre utan mig, tro mig.
    <3
    / din ross.

  10. Frida:
    Okej, föreställ dig ett andetag som gör att jag inte kan svara på någon annan kommenentar, eftersom jag så gäran vill få ditt svar perfekt. Nu tar jag det.
    Och nu ska jag försöka våga svara.

    tack. det är det enda jag får fram faktiskt.
    och jag tänker inte ens försöka svara på allt du har skrivit, för det skulle bli för överväldigande.

    men jag tänker på dig massor, väldigt ofta faktiskt. och allt det där. hur det var, hur det blev, och vilken idiot jag var. är. och hur jävla fin du är som människa. och vilket odjur jag är.

    och nu har jag en klump i halsen, vill bara skrika: JAG VET PRECIS VAD DU MENAR NÄR DU SÄGER ATT DU VILL PRATA OM ALLT IGEN. för jag vill prata om allt igen. ta oss tillbaka till då.
    men som du säger är det så svårt.
    nästan omöjligt.
    det vi hade var helt underbart bra, så fint. och när vi hamnar på samma konserter vill jag inte låtsas att jag inte känner dig. jag vill inte inte inte. vill säga hej, vill att allt ska vara som då, men ingenting är som då.
    och det är synd.

    när vi var på kent, var det inte bara den bästa konserten låtmässigt av dom fyra jag var på, utan också för att det var just med dig jag gick. det var med dig jag fick uppleva allting. jag är övertygad om att kent upplevs bäst med den människa man beundrar och samtidigt är livrädd för. för jag är livrädd för dig. livrädd för att jag har gjort illa dig. livrädd för att du hatar mig. jag såg kent med dig, och jag… jag grät. och du klappade mig på axeln. och jag ville bara kramma dig. fan.
    nu brister allt.
    nu rinner det tårar igen.
    allting faller samman när det kommer till dig. helvete.
    joakim älskade oss mest, helt klart. och…vi var finast. faktiskt. tack för den dagen.
    för allt.

    jag är faktiskt inte rädd för att visa känslor, inte alls. inte längre. jag försöker vara stark, försöker göra allt jag kan, men det går bara inte. då faller jag tillbaka i en liten hög på golvet, där är jag svag. där är jag mig själv, trygg.

    jag beundrar dig för att du är så svag, och stark. och iskallt lugn. om jag skulle tänka på en stark människa så kommer ditt ansikte faktiskt upp i huvudet direkt. och jag beundrar dig så.

    Tack.

    förlåt för allt.

  11. suss:
    tack. och tack för smset. kan inte svara. det är för mycket. gör ont. men tack. <3
    finns alltid här för dig.

  12. jag vet inte vad jag ska säga, david. du vet vad jag känner och tycker, du vet antagligen vad jag tänker just nu. och du vet nog hur mycket allt det du skrev om mig påverkar mig.
    men jag undrar om det inte är bra att det blev som det blev i alla fall? att det blev så fel mellan oss, att vi bröts ner, för att sedan byggas upp till det vi har nu, det fina vi har nu? jag undrar om jag egentligen inte mycket hellre vill ha dig som jag har dig nu, som min beskyddare och allt den där skiten än som.. något annat. allt ont för något gott med sig. för, om vi hade blivit något annat vet jag inte hur länge det hade hållt, för du hade ju träffat thilde i alla fall och du skulle ju såklart välja henne och allt det där. och där, när du och jag var ingentng alls, när jag drog mig undan, när jag var dum i huvudet och kallade dig massa skit, där ville jag inte såra dig, jag ville egentligen bara inte bli sårad själv mer. och jag ville bara bort så fort som möjligt, bort från dig och allt, för du&jag tog för mycket energi från mig. jag klarade inte av oss helt enkelt.
    men jag hoppas på att det går bra denna gång, att vi klarar oss. för av någon konstig anledning behöver jag dig. och som någon sa om oss två häromdagen; ”ni är såna där du-håller-mig-vid-liv-människor”.
    jamen. ja. allt det där david, du vet.
    allt det goda till dig, min vän!

  13. T:
    Jag är rädd att jag är för öppen, men å andra sidan är det bara en gång per år, så det får bära eller brista.

    Ja. Där har du helt rätt! Bra sagt.

  14. Linnéa:
    Tack, tack detsamma.

    Det tar ett tag att våga skriva namn, att våga visa sig rädd och halvdöd. Men det kommer, och när du vågar det vågar du vad som helst i hela världen, det kan jag lova dig.
    För vad är värre än att berätta för hela världen att du mår hemskt dåligt och är livrädd för att leva?

    Tack som fan.

    Du är en av dom som får jorden att gå runt.

  15. Sådär.
    Nu ska jag ta mod till mig och kommentera din kommentarm, eller svara kanske det heter här i sverige.

    Thilde. Thilde, hey Thilde.
    Min historia är egentligen helt oviktig, eller inte helt, men det är inte därför vi är där vi är idag. Det är inte därför vi var lyckliga inatt, glada. Var tillsamans.
    Nej. Anledningen till det är att du och jag är någonting helt nytt, en nystart. Och ett nytt namn, och nytt folk som hatar oss, och vi hatar nytt folk.
    Allting är nytt. Blankt, och orört. Som en is tidigit tidigt på morgonen.
    Vi är bara början, klockan har inte ens börjat ticka ner, och jag vet inte alls om den ens kommer börja göra det. Förmodligen inte. Aldrig. Inte så länge vi har varandra, inte så länge du ler som du gör, och jag kan få dig att le, som du gör.

    Jag minns slussen, torget, och snön. Ee flicka i svart svart lugg, och en pojke som var livrädd för vita flickor i svarta luggar. Som var livrädd för kärlek.
    kärlek.
    Men det kom först långt senare in i bilden.
    Jag skulle kunna fortsätta länge länge länge att bara skriva om oss, och någon gång ska jag göra det, om hur något så fel som du och jag kan bli rätt.
    och om hur trygg jag är när du njuter. när du ler.
    men det är inte rätt forum att göra det här.

    2008 kommer du fylla min sammanfattning, det är jag säker på.
    jag älskar dig.
    och du mig.
    vi.
    s.
    samspel.

    en månad. tack.

  16. SOFIA.
    JAG BRYR MIG INTE HUR TÖNTIGT DET HÄR LÅTER, ELLER HUR PATETISKT DET HÄR SER UT FÖR ER ANDRA, MEN.
    JAG ÄLSKAR DIG.
    och.
    allt.
    och.
    att du tog dig tid att skriva så mycket, bara det, bara det gör mig tårögd ska du veta. jag trodde verkligen inte att du skulle skriva en så lång kommentar, trodde inte du skulle skriva överhuvudtaget. men så kom det ett litet mail.
    och jag insåg att jag hade fel.
    en redan på gränsen till överklycklig david bläddrar ner till din kommentar.
    och plötlsigt stannar hela planeten.
    när dina ord bildar tårar under mina ögon, då stannar allt.
    som den där gången, vid det där trädet, i den där parken.
    i den där staden.
    och som den där gången när du berättade att du åkte dit ibland. själv. för att minnas.
    och. den där gången på den där bussen. hejdå.
    och när vi satt på gallerian.
    allt det var lika andetagsfattigt som stunden då jag första gången läste din kommentar.

    du kan verkligen få mig att göra som du vill, du påverkar mig lika lätt varje gång. lika hårt. du. bara du.

    JAG SKA BESKYDDA DIG.
    DIG OCH DITT.
    VAKA ÖVER DIG. INTE LÅTA NÅGON DUM JÄVEL FÅ DIG ATT MÅ DÅLIGT. OCH DET HÄR SKA HÅLLA.
    FÖR DU ÄR VIKTIGARE ÄN NÄSTAN ALLA I HELVA VÄRLDEN FÖR MIG.
    INSER DU ENS DET SOFIA?
    DET ÄR DU. OCH TVÅ TILL SOM BETYDER LIKA MYCKET FÖR MIO.
    DU ÄR MIN ELITE.
    OCH OM DU BER MIG HÅLLA DIN HAND VARJE NATT I ETT HELT ÅR,
    JA DÅ SKA JAG FAN HÅLLA DIN HAND VARJE NATT I ETT HELT ÅR.

    för jag gör vad som helst för dig sofia.
    vad fan som helst.
    min höst gjorde du. och.
    nu minns jag exakt varför jag tillät dig:
    för du håller mig vid liv.

    han som sa det där har så rätt.
    du håller mig vid liv.
    jag håller dig vid liv.

    helvetes jävla tårar som bara strömmar nu.

    jag älskar dig.

  17. Det finns människor som klarar av att vara öppna, och öppenhet öppnar alltid nya dörrar. Och egentligen blev jag kanske inte fruktansvärt berörd av din årssammanfattning, eftersom jag sällan berörs av något och ändå mer sällan av något objektivt. Men vad som verkligen berörde var ditt svar till Sofia här ovan, för det där är kärlek. Det där är fan kärlek. Och det är sådant som är viktigt, det är vad som gör dig till en poet skulle jag säga. Du har förmågan att ta all din kärlek och pressa den genom fingertopparna, dock gör detta oftast ont, det kan leda till sprickor i hud och läppar av frustrerande försök att pressa kärlek ur sig själv, för det är enklare att hålla den inne. Jag är imponerad av din ärlighet.
    tack.

  18. håller med föregående talare.

  19. Jag är med. tjoho. det trodde jag då aldrig.

  20. Julia:
    Tack så mycket. Tack som fan. Jag hoppas du har rätt, och att din förstår att jag menar varje liten tum jag skriver. Och att varje ord faktiskt är där av en anledning. Tack.
    <3

  21. oj, jag är med. tack :)
    men varför en ursäkt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: