Recension: Lasse Lindh – Pool


Nu har jag tagit med mig Lasses nya album ut i regnet för att se om den verkligen är så bra som jag faktiskt har hoppats och trott. Här börjar en liten resa.

Regnet piskar lite lätt mot kinden när jag går bland bekanta hus och vägar, ändå har allting fått en ny form, lite annorlunda färger och mått. Kanske beror det på att Mars brukar bjuda på lite färgförändringar, kanske beror det på att jag inte alls går här så ofta som jag tror, eller så beror det på att Lasse Lindhs senaste skiva spelas från min iPod samtidigt som fötterna och regnet i otakt träffar asfalten. Det sista alternativet är mest troligt.
Det första jag möts av är en gitarrslinga som på en halvsekund kastar tankarna mot Timos nya, lite hårdare sound. Jag har efter mycket om och men bestämt mig för att tycka om Timos senaste skiva, faktiskt tycka om den så mycket att den nog är den bästa av alla han har släppt. Om då Lasse kunde göra samma sak, och toppa Jag tyckte jag var glad, då skulle Pool nog kunna räknas som ett vackert litet vårtecken. I inledande låten, Skyll på mig, klär alltså Lasse sin ljudbild i lite mörkar och hårdare färger än tidigare skivor, ganska förvånande med tanke på singeln och hans förra skiva, men samtidigt väldigt befriande. Frågan bubblades snabbt upp om hela skivan skulle gå klädd i detta sound, som låter lite mer som Attica än Jag tyckte jag var glad. Denna fråga försvinner efter några minuter då Timo själv skriker igång, på sitt eget patenterade vis, andraspåret Kom Kampsång. Inte nog med att Lasse inför Pool samarbetat med Hans Olsson, som även hjälpt Timo och fått en släng av Timo i ljudet, Timo är dessutom med på en låt. Låten är allt annat än mörk, utan precis vad det låter som, en kampsång. En kampsång som andas solskenspop, tonårsmod och passion. Timo hjälper till med sång och skrik som bara han kan, Lasse försöker sig även på ett skrik han. Vilket faktiskt är ganska underbart, då han inte alls lyckas på samma sätt som Timo, men gör det på ett sådant sätt att man inte kan annat än älska honom. Låten får mig att le, och i samma stund som leendet bryter upp inser jag att Pool kan bli en riktigt bra skiva.
Regnet börjar smattra allt hårdare mot marken och mitt huvud, men just då, när Lasse sjunger om oss tonåringar, känns regnet som ingenting. Särskilt som efterföljande låt är melodifestivalbidraget och singeln, Du behöver aldrig mer vara rädd. Den värmer och berör ända från hjärtat, fortfarande. Jag har varit lite orolig över att den inte skulle passa in på skivan, men det gör den, antingen för att skivan låter schlager, precis som låten, eller för att skivan låter som Lasse ska, precis som låten. Ni kan vara lugna, det är alternativ två. För Du behöver aldrig mer vara rädd är ingen schlagerlåt, och Lasse Lindh är ingen schlagerartist.
Singeln följs av en relativt anonym låt vid namn Vingla fram genom stan. Kanske jag kommer börja älska den om några år, månader eller dagar, men just när jag gick där i regnet kändes den inte riktigt färdigarbetad, inte ens den smått genialiska förstaversen: Jag mötte dig när jag var slagen, du slirade på din gamla cykel och sa at jag såg ut, som att jag behövde räddas, du sa kom med mig så vinglar vi fram genom stan, räddar låten. Och jag var faktiskt lite rädd att skivan skulle fortsätta att låta som Lasses första skiva, en oro jag snabbt skulle bli av med.
Regnet slog allt hårdare, och allting var liksom svart. Samtidigt kom en låt med, det för stunden passande, namnet Regnet faller. Detta är utan tvivel skivans starkaste spår, och kan mycket väl bli vad Jag klarar mig aldrig ensam var för hans senaste och vad Innan allting tar slut är för Isola. Lasses röst blir för första gången sådär skör som jag är så svag för, så där bräcklig och nära att jag nästan blir rädd. En avskalad låt som får mig att minnas precis varför jag började lyssna på Lasse. Tankarna far runt i mitt huvud, egna upplevelser spelas upp och jag försvinner, det är nog det högsta betyget en poplåt kan få.
Tyvärr håller låten bara i sig i knappa fem minuter. Efter det måste jag återvända till verkligheten, nu tillsammans med en rak poplåt, som bara Lasse kan göra, tror jag. Inte för att det är en svår låt, men just för att den är så typisk Lasse. Om ni älskar Lasse sedan tidigare är det kanske först här ni kommer känna igen er riktigt ordentligt. På gott och ont. För visst låter det annorlunda, men det är samma typ av låt som genomgående användes under Jag tyckte jag var glad tiden. Jag är lite trött på det, men kan inte neka att det är bra.
Samma sak gäller faktiskt näskommande tre låtar. Men det är verkligen inte fy skam. Tunn är faktiskt helt briljant, och förtjänar mycket mer tid än jag hunnit ge den. Så trots att soundet känns igen, är det riktigt bra. Det Timoaktiga finns inte alls där, men det Lasseaktiga gör, och det är jag mycket svagare för. Hur han vågar trycka in så många ord i en vers på låten, Om vi blundar, har jag ingen aning om. Men han gör det, och jag faller lika platt som Lasse blir tvungen att sjunga snabbt.
Avslutande Ditt stora hjärta är en självklar avslutningssång om kärlek som för tankarna tillbaka på Attica, min egen tonårstid och alla jävla människor jag aldrig vågat släppa in. Jag vet inte om det är vad som är tanken, men så känns det för mig. Det är verkligen en underbar avslutningslåt som faktiskt lyfter hela skivan, precis som en avslutningslåt ska göra. Som den måste om det ska bli en fantastisk skiva. Ditt stora hjärta lyckas med detta, låten vill aldrig riktigt ta slut, vilket inte jag heller vill, så vi kämpar tillsammans för att hålla oss kvar vid liv, och det känns verkligen, verkligen riktigt bra.

Så mitt i regnet insåg jag att det första vårtecknet i år inte är fåglar i januari, blommor i februari, utan Lasse Lindh i mars, och allting är precis som det ska.

Betyg: etttvåtrefyrafemsexsjuåttaniotio
Motivering: Pool är lika bra som sin föregångare, dels för att Lasse vågar hålla kvar vid sitt popsound, och dels för att han vågar avvika från det – ett underbart vårtecken!

Plus: Skivan har plats för många känslor som nästan alltid träffar rakt in i hjärtat.
Minus: I stort finns det ingenting att klaga på, det som drar ner betyget är att jag inte riktigt får komma sådär väldigt när Lasse tillräckligt många gånger.

Bästa spår: Regn Faller. En helt underbar låt som får mig att minnas och glömma allt.

Annonser

~ av d. på mars 15, 2008.

4 svar to “Recension: Lasse Lindh – Pool”

  1. Du har så fel om Vingla fram genom stan. Den är helt galet sjukt jättebra. Men trevlig recension i alla fall.

  2. Har inte fastnat för den än, men hoppas jag kommer fram till samma slutsats som du snart!
    Tackar.

  3. fastnade faktiskt för Vingla genom stan jag med, men annars måste jag hålla med dig totalt! Sitter med lasse strömmandes ut genom högtalarna nu, och bara reagerar, och njuter.

  4. Kanske bara jag som är helt fel, har närmligen fortfarande inte fastnat för den :)
    Det är en fin liten skiva det där! <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: