du och jag mot världens som man aldrig menar


du kom med ett svep
ett löv över asfalten
jag halkade till
ett svek mot min position 
tappade greppet
kysste dig nära dig
kom ut starkare än förr
försökte inte tvivla men gjorde det ändå
för du var mer rätt än hannah
dina läppar varmare 
och ditt leende ett jag än inte kan glömma
folk kallar mig olyckligt kär
jag vet knappt själv

det blir lätt dystert när jag skriver
så jag håller mig borta för att slippa
den där plötsliga känslan över att du ju inte är här
distans

jag skriver kanske mindre nu än förr
men jag tänker desto större
och för dig väntar jag alltid, på plats

jag vet att du finns där
där ute någonstans där jag inte är
på en plats du nog är trygg

jag kan inget mer än det jag kunde då
är samma idiot med samma kläder som då
hade kunnat se oss två då
när allting stod blickstilla var det bara just oss två
du och jag mot världen
som man säger men aldrig menar
nu är det du och jag i världen
men det hindrar inte mig, för att falla för dig gång på gång

Annonser

~ av d. på juni 1, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: