I mitt Sollentuna


Det var inte här jag föddes, men det var här jag tog mina första steg. Det var i Sollentuna jag fick min första vän, och i Sollentuna vi pallade våra första äpplen. Från din träkoja sköt vi ärter genom ärtrör på bilar, cyklister och asfaltsläggare. Det var i Norrviken vi köpte godis på Video Mix för pantade burkar, två Refresher för 1 krona. Det var här vi gjorde vår första tidning. Det var här du lärde dig spela gitarr och jag skriva.

Det var genom Häggviksskolans fönster jag såg mellanåren passera förbi, i väntan på något större. Skolgården som fylldes och tömdes på barn som höll på att bli unga. Vissa idioter, med hårda kängor, andra med vänner omkring sig, en avund mot er började gro. Ni med era skratt, kramar och glada blickar, kunde jag få vara en del? Obemärkt såg jag ut genom fönstret formade en plan bort från den kommun som höll på att forma mig.

Ändå satt satt vi på Abborreberget tills myggen kom, någon tände en cigg, en annan knäppte en folköl medan kvistarna från elden sprakade i lågorna. Mopeder längs den väg som tycktes så lång från Edsbergsparken, men alltid för kort tillbaka. Vi skrattade och ljög, allt på liv och död, redan då trots att ingen av oss hunnit uppleva varken det ena eller andra.

Det var i den här delen av Stockholm jag tog min första cigg, drack min första smuggelsprit, det var här jag fick min första kyss. Det var här jag grät på vägen hem, det var här jag sprang för att hinna med tåget bort, och det var här liksom alla känslor för första gången kom fram. Det var här jag aldrig var en del av era gäng, det var här jag aldrig tog plats, det var här jag aldrig slogs. Sen kom du.

520 på väg till mitt livs kärlek, på 523 på väg tillbaka med ett sprucket hjärta, med Sollentuna som kuliss. Kan varje kurva, kvist, gren, kotte, gupp, villa och övergångsställe på den väg som blev väntan för mig. Det var på en fest i Bergshamra jag hittade dig, det var på en buss på väg till Sollentuna jag gav dig mitt nummer, och i Norrviken du svarade med ett hjärta. Det var under ett träd mellan Norrviken och Rotebro jag kysste dig för fösta gången. 500 meter längre bort skulle du tre år senare få mig vilja försvinna från mitt hem.

Men det var också i Sollentuna jag sket i Göteborg, valde att stanna kvar, ge dig en till chans. Mitt hem. Genom 520:s fönster tröttnade jag på att gömma mig. Jag skulle göra dig till mitt, mitt Sollentuna. Så jag söp mig full hos dig, med vänner jag bara hade sett som yngre och äldre på Stallet, Norrviken och Häggvik. Ni blev min räddning i allt som hade gått snett. Inte festerna, alkoholen eller nätterna, utan er jag såg genom Häggviksskolans och 520:s fönster. Er jag tidigare hade sett på med avund, ni blev till mina räddare, ingenting har gjort mig gladare än min vänskap med er. Jag fick vara med i meningen: Vi från Sollentuna. Utan er hade jag aldrig mått så bra som jag gör nu. Och utan dig hade det aldrig gått.

I våras träffade jag en prinsessa här. Två, tre stenkast från mig. En halv station mellan Hgv och Stuna. För mig har alla sagor börjat, och slutat, här. I mitt Sollentuna.

Annonser

~ av d. på juli 14, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: