En historia om oss två som det aldrig fanns tid för


en berättelse om en tjej jag råkade träffa på en fest i vintras. en liten saga om hur kärlek kan kännas. en historia om oss två som det aldrig fanns tid för.

Vintern

Så stod du där, så självklar i dig själv. Minns att allt i rummet tystnade, det blev som på film och allt annat utom du blev suddigt. Du strålade. Min ovana trogen vågade jag inte gå fram till dig där och då, utan vände mig till illebrors kompis:
– Vem är hon? Känner vi henne?
– Va, vem menar du?
Fattade han inte vem jag menade? Det var ju självklart, så som du glänste, i din vita skjorta. i sånt där tyg som gör att skjortan blir genomskinlig; är så usel på kläder, men det kanske kallas blus då. Han hade uppenbarligen inte varit med om samma filmiska ögonblick som jag.
– Ja, hon med bruna ögon och blont hår, ju.
– Jaha, hon. Ja, hon var med i NT. Jättetrevlig, hurså?
– Nej, inget alls. Hon är söt.
– Haha, jaså? Ja, är du taggad?
– Nej, skärp dig, skulle bara kolla vem hon var. Vågar aldrig snacka med henne.

Han fortsatte prata med mig om något jag varken mindes då eller nu. Han blev till ett bakgrundssurr till varje rörelse du gjorde på håll. Minns exakt var du stod, hur du stod och hur varje rörelse fick mig att förföras. Så ledigt, enkelt, men ändå attraherande, närmast graciöst. Pirrade sådär i magen det bara gör när det inte går att förklara varför det pirrar sådär i magen. Själv satt jag där, förmodligen med någon idiotisk öl i handen, låtsaslyssnandes på din kompis snack och bara kände hur världen stod still. Eller snarare hur allting i hela världen stod still utom du, som rörde dig, och fick allt runt omkring att verka grått och vardagsmässigt.

Det är sällan den där känslan av absolut attraktion slår till. Hur en liksom vet att ”ikväll, ikväll har jag bara ögon för henne”. Men den där kvällen var en sån. Så jag bestämde mig, ett ”hej” är det minsta jag måste mäkta med för att klara av att leva med mig själv. Om jag bara lyckas säga hej slipper jag vakna på söndagen med ångest över att jag återigen sett livet passera förbi, medan jag bara blev för full och blyg. Sagt och gjort, flertalet öl senare och så vågade jag mig fram. Säkerligen fulare och fullare än alla andra killar på festen, säkerligen ocharmigt osjälvsäker, fram med handen:
– Hej, David. (skjut mig)
– Hej.
– Jag är Elin och Martins storebror. Alltså det ser ju kanske inte ut så, men det är sant! Jag är adopterad! 
– Jaha, men det visste jag. 
– Ja, vad kul! Ja, jag bor också här. Eller asså, bodde. Har vuxit upp här, i det här huset alltså. Men nu bor jag i Häggvik. I en lägenhet. Men det är fint här och gillar verkligen att vara här, det är kul liksom! Vart bor du? (skjut mig) (skjut mig) (skjut mig) (skjut mig)
– I Sollentuna, mellan Häggvik och Sollentuna Centrum.
– Aha, ja, men det är ju nära mig. Skoj! Jag ska bara hämta en till öl, men vi kanske ses senare! (skjut mig) (skjut mig) (skjut mig) (skjut mig) (skjut mig)

Efter att jag visat mina imponerande egenskaper i det svenska språket flydde jag fältet till kylen, till ölen och min lillebror, för lite imaginär trygghet. I köket bjöds det på stökiga shots, tillkryddade med Turkisk Peppar, perfekt. Några vodkahalsar senare minns jag bara hur jag letat mig till dig igen. Och hur vi nu ligger på golvet och låtsasbråkar om vilken musik som ska spelas. Hur du berättade om ett band, som jag ljög om att jag hade full koll på. Ljög lite för att jag ville försvara det pop-jag jag så många gånger förrått, men mest för att imponera på dig.

Klockan började bli sent. Jag hade min pojkrumssäng kvar, så det enkla, denna februarinatt, hade varit att sova i den. Slippa gå den där timmen i mörker och snö. Men det enkla tycktes snabbt bli omöjligt, inte på fråga, när det visade sig att du skulle gå hem. Och att det var samma väg som jag skulle gå, om jag nu skulle gå, och det är väl klart att jag skulle gå. Gå med dig, bästa tänkbara aktivitet, mitt i natten, mitt i vintern, mitt i fyllan, världens bästa aktivitet. Skulle ha en timme ensam med den tjej jag såg för sex timmar sedan, få en timme där du skulle lära känna mig, och jag dig. Du kanske skulle skratta åt mig, tycka jag var en fåntratt, men du skulle åtminstone tycka någonting, jag skulle åtminstone lämna ett avtryck.

Så vi gick. Ingen av oss är särskilt långa, så det tog sin lilla tid för våra ben att färdas över halva komunen. Men vi skrattade, pratade och lärde känna varandra. Du berättade om ditt målande, jag om mitt skrivande. Insisterade på att jag skulle få se något du gjort. Att jag, trots att jag egentligen inte kan något om sånt, gärna skulle titta på vad du målat, och det var genuint, mitt intresse. Jag blev så intresserad av vad du kunde och vem du var.

Vi gick den där vägen jag skrivit om så många gånger, hamnade vid den korsningen jag skrivit om, jag skulle egentligen upp för den där långa backen, fem minuter senare skulle jag ligga i min varma trygga säng. Men varför skulle jag vilja det, när jag kunde spendera ytterligare en timme med dig på en iskall väg mellan Häggvik och Sollentuna Centrum? Vi fortsatta att gå, mot dig där jag bara skulle lämna av dig, se till att du kom väl hem. I efterhand har du berättat att du trodde jag bara ville få dig i säng, och visst, det fanns väl något tjat om att sova med varandra. Men i ärlighetens namn ville jag bara lära känna dig mer. Varje minut, då som nu, var guld värda.
 
Till slut kom vi fram till dig. Vi började säga hejdå, som man gör. Nu eller aldrig. Lutade mig lätt fram och ner, kysste dig. Du besvarade kyssen, och alla fjärrilar i magen exploderade och flydde på samma gång. Kunde inte sluta kyssa dig. En gång till. Och ytterligare en. Sen skildes vi åt. Tills jag sprang tillbaka till din uppfart, gav dig en sista kyss. Allting som på film, precis som första gången jag såg dig. Sen dansade jag hem över gatorna vi nyss lärt känna varandra på. Dagen efter vaknade jag med ett leende så stort att ingen i hela världen den morgonen vaknade med ett lika stort leende som jag. Det måste vara sant.

VÅREN

Efter februari väntar alltid våren, ligger bakom hörnet, mellan längre dagar och kortare nätter. I gränslandet mellan Doc Martens och Converse. Precis lagom till att vattnet börjat rinna under smältisen såg jag dig igen. 

Efter den där februarinatten hördes vi inte av. Jag, alldeles för rädd för att göra något dumt mot mina småssykons vän. Du, jag vet inte varför du inte hörde av dig. Fick för mig för att jag hade varit töntig, eller dum, onödig eller ful, eller absolut helst: allt. Skickade visserligen iväg något fyllemeddelande om att jag skulle ha efterfest i min lägenhet, om du ville titta förbi. Du svarade något om att förra helgen var för hård, att du bara skulle ligga hemma och ta det lugnt. Insåg där och då att det var lika bra att lägga ner det hela. Bättre fly än illa fäkta, eller bättre sluta försöka ragga på syrrans polare än att ragga som en idiot. Givetvis.

Det dröjde, men en kväll, på en klubb, i Kalmar, ett sms. Från okänt nummer. Vi hade nämligen bytt nummer med varandra den där första kvällen, men jag hade raderat det direkt i rädsla för att fylleringa dig. Men så hörde du alltså av dig. Jag frågade vem tusan det var som frågade om mina åsikter om hennes dikter? Men det var ju du som ville veta vad jag tyckte om vad du hade skrivit och tecknat. Ringde upp dig. Gick ut från klubben, iskallt. Men jag stod där i en god halvtimme, pratandes. Tills ljudvolymen blev för hög och temperaturen för låg. Istället för att lägga på gick jag direkt in på toaletten, tjejtoaletten, satte mig på golvet och fortsatte prata. Meningarna avlöste varandra, som en flod av ord, och nu minns jag: jag har varit här förut. Inte i Kalmar, men i samma känsla, det var samma känsla nu som när jag gick hem med dig. Samma ord, samma skratt, samma känslor.

Om jag bara varit hemma nu. Svor direkt efteråt att jag inte var hemma, att jag befann mig så långt ifrån dig, när vi vanligtvis bodde så nära. Men jag dansade hem även den kvällen, i vetskap om att du hade tänkt på mig, åtminstone en sekund, hade jag hade fått dig att känna någonting.

Jag SMS:ade till sist godnatt, skrev att du var fin. Vi fortsatte med textmeddelanden med varandra. Och två dygn senare var jag hemma. Två, tre stenkast ifrån dig. Två, tre stenkast ifrån den där blonda tjejen, med bruna ögon, jag sett i slow motion på mina småsyskonsfest, och vi hade SMS:at! Nyktra!

Minns hur jag ibland inte svarade på ett tag, för att inte verka för påträngande. Liksom skämdes över att jag tog upp din tid. Men det verkade inte göra dig något. Så jag fortsatte. Och så, en dag i mitten av mars frågade jag den där fråga  alla någon gång ställt till någon en gillar. Vill du komma över?

Lockade med rödvin och att vi kunde kolla på sakerna vi båda gjort, du med dina teckningar och jag med mina texter. Jag minns det som igår, fast det snart var ett halvår sedan. Hur det brändes, hur jag aldrig trodde att du skulle komma, hur jag svor över min idioti, hur patetisk jag var som kunde tro att du ville träffa mig, och sen den obeskrivliga lyckan när du svarade ja. Att du ”skulle vara hos mig om 40 minuter, men att jag nog var tvungen att möta dig för att ditt lokalsinne inte var särskilt bra”. Känslan i kroppen då. Hjärtat vägde ingenting längre, alla fjärrilar och demoner som bortblåsta. Bara den totala lyckan. Du, hos mig. 

Men sen, paniken. Gjorde mig så fin jag bara kunde. Duschade två gånger, deo, tandborstning, parfym, stämningsmusik, stämningsljus, stämningsallting. Sprang ner dit vi skulle mötas. Jag var lite tidigt, så jag tog en cigg för att lugna mig, sabbade allt vad parfym och tandborstning hette, men det spelade ingen roll nu, var tvungen att varva ner. Och på film är det väl sånt man gör då, tar en cigg?

Där kom du, mörkblåa jeans, sån där huvudbonad, vackert sminkad, och världens sötaste leende. Vi sa hej. Jag sa frågade om det hade gått bra att hitta, uppenbarligen hade det gått bra. Påpekade för henne att det nog var här hon hade övningskört. För nervös för att säga något vettigt rabblade jag mest bara på om Häggvik, och det finns inte mycket mer att säga om Häggvik så det var tur att jag bor nära.

Väl inne står mat på puttring, musik jag tror du skulle gilla och ljusen fint uppställda. Det var mörkt ute, men mysigt ljust inne i lägenheten. Visar dig runt, kök, vardagsrum, toalett och så mitt rum. Vi hamnar till sist i köket. Småpratar om ingenting, visar sig att du är vegetarian. Blir genast nervös över att jag gjort helt fel som har köttfärssås på spisen. Är det nu du springer härifrån, smäller igen dörren och aldrig hör av dig igen? Nej. Det gick bra även det, fast du hade redan ätit så någon middag blev det aldrig.

Istället rödvin, skratt och prat om just inget. Hamnade på mattan, bredvid varandra, lyssnade på musik från din iPod, och livet var precis så pirrigt som beskrivs i tonårsböcker. Du visade ett korttrick jag aldrig förstod mig på. Vi satt i soffan, du berättade om din familj, grät, och jag strök bort dina tårar med darrande hand. Du log mot mig, du tyckte att du uppförde dig fånigt, jag tyckte du var den mest intressanta jag träffat på år. Sa att du kunde berätta allt för mig, du sa att det kändes så.

Ville aldrig att kvällen skulle ta slut. Men som jag fått erfara med dig allt för ofta får du timmarna att försvinna som sekunder. Du påminde mig om att jag skulle få se bilderna du tecknat. Så där satt vi, du till vänster om mig, ditt ritblock mellan oss. Visade helt otroliga bilder. Berättade just det, att dom var otroligt vackra. Du log, tackade blygsamt. Tiden stod still där, du och  jag.

Men som allting annat tog kvällen slut. Vi kramades hejdå, sjönk ihop på min dörrmatta så fort du gått, vad hade jag varit med om? Är det såhär kärlek… känns? Ja, kärlek är väl när man saknar någon trots att hon fortfarande är i trappuppgången på väg ner? Ville bara säga att du skulle stanna en timme till, att det inte gjorde något att klockan var tre, att morgondagen kunde vänta. 

Som tur var sågs vi snart igen. Nu hos dig, satt uppe till klockan sex. Fullt påklädda, hade avslutat en omgång pingis i ditt vardagsrum, lyssnade på din vinylspelare, solen höll på att gå upp, och egentligen borde det vara dags för mig att gå. Men jag frågade om jag inte kunde få sova över. Och visst kunde jag det.

Dina föräldrar var borta, så vi sov i deras stora säng. Jag på ena sidan, du på andra. Vi rörde oss försöktigt närmare varandra. Du lät mig hålla om dig bakifrån, och återigen fattade jag mod, kysste dig i nacken, du reagerade genom att vända dig om, nu ditt ansikte mot mitt, en kyss var oundviklig. Så låg vi ett bra tag, dina läppar mot mina. Klockan hann säkert bli åtta innan vi somnade, din kropp nära min. 

Vi vaknade av solljus och fågelkvitter. Du log det där leendet som borde vinna ett pris. Du gick upp, dina svarta underkläder mot din ljusa kropp som i sin tur kläddes av vårsolens första strålar. Återigen som på film. Jag kunde inte förstå hur jag lyckats vakna bredvid dig, kunde inte förstå att det jag just såg var sant. Du kom tillbaka till sängen, så var vi där igen. Ville aldrig att tiden skulle börja rulla igen. 

Men tiden började rulla, allt för fort. Och snart skulle du åka. Alldeles strax skulle du åka iväg. Alldeles snart skulle du iväg, men obestämt länge. Du sa att du inte ville såra mig, jag påstod att det aldrig skulle gå. Jag kanske hade fel. Men jag visste vad jag gav mig in på.

Snabbare än kvickt stod du återigen i min hall, fast den här gången med tårar överallt. Vi kysstes, kramades hejdå. Du skulle komma hem två helger en månad senare, sen iväg igen. Höll fast vid den tanken, att om jag klarar en månad och får träffa dig några timmar då, då skulle jag klara vad som helst. Men där och då var jag inte stark, jag ville inte släppa iväg dig, aldrig. Vi hade något fint på gång, något fint man så sällan känner, och när man väl känner så ska det hållas fast vid. Inte släppas iväg till Europa. Så vi grät, kysstes, grät och kysstes igen. Tills det var dags att återigen falla ihop på dörrmattan, vad hade jag just varit med om? Var det såhär kärlek… känns? Ja, och jag saknar dig fortfarande.

Vi fortsatte hålla kontakten, varje dag tills du kom hem igen dom där två helgerna. Dom två finaste helgerna under hela våren. Vi var med varandra, jag sov hos dig igen, kysstes sådär igen, allting var igen. Igen. Men ingen av oss kunde hålla tillbaka tiden. Timmarna blev till sekunder, och nu var det dags igen, igen.

Trodde aldrig skulle få se dig mer när det plötsligt knackade på dörren. Där stod du. Med keps, long board och det där fantastiska leendet, igen. Jag bara skrattade. Vinklade undan kepsen och kysste dig, länge, hårt. Som om jag skulle få kvar dig om jag kysste dig hårt nog. Men ingen kyss i världen kunde stoppa dig, du hade ditt nya land att erövra. Och jag mitt hjärta att bota.

Grät så fort du stängt dörren. Nu fanns det ingenting mer, inga fler dagar att räkna ner till. Inga fler chanser att få se dig le, ingen att göra frukost till, ingen att hålla om om natten. Bara minnen av en jag blev kär i. Blev nog kär direkt den där februarikvällen, när allting gick långsamt och snabbt samtidigt, när du var i mitten av allt som fanns. Du och dina bruna ögon.

SOMMAREN

Sommaren kom fort efter du åkt. Försökte bespara dig fyllesms och dylikt, trots mitt någorlunda tilltrasslade hjärta. Gick väl sådär. Men jag menade aldrig att vara till besvär, kände bara att jag var tvungen att visa att jag levde, att jag tänkte på dig, att jag ville ha dig här. I Stockholm. Där sommaren är så fin. Här där solen knappt går ner, det var ju här jag ville ha dig när Stockholm är som finast. Försökte bara säga att vi kunde dricka vin och äta druvor tills tågen började gå igen. Ville aldrig störa, ville bara få dig att förstå vem du var för mig.

Du skickade ett fint grattis-SMS som fick mig till tårar i bilen ner från Jämtland. En vecka in norr hade fått mig att glömma och acceptera hur livet blivit. Men så ett SMS från världens finaste, du hade inte glömt. Åtminstone inte min födelesedag, och för en som inte glömt någonting är det en vacker tanke. Hon har åtminstone inte glömt min födelesedag.

Jag har njutit av sommaren till fullo, njutit av varje solstråle och sen natt. Men jag önskar att du hade varit med mig på alla platser. Kanske är jag allt för nostalgisk, men jag kommer aldrig att glömma dig. Vad du gav mig, alla skratt och sena nätter, våra tårar och morgonar, dina händer i mina, ditt leende som aldrig kommer gå ur tiden. Den enda som gjort mig lycklig dom senaste åren, det är du. Så om vi aldrig ses mer, ta med dig det från mig, du lyckades göra mig lycklig. Lyckligare än jag varit på flera år. Och allt är tack vare dig, min kära.

Annonser

~ av d. på augusti 19, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: