Ett brev till min son


Igår tänkte jag på barn, hur det vore att bli pappa, hur det skulle kännas att en trött januarimorgon klä sitt lilla troll. Tänkte på hur jag skulle skydda honom från allt ont i hela världen, göra allt för att ge honom en lika fin uppväxt som jag på något magiskt vis lyckades få. Skulle såklart inte kunna överrösa honom med pengar, men med så mycket kärlek. Ta med honom till lekplatser, parker och kanske senare fotbollsplaner. Skulle se honom växa centimeter för centimeter, månad för månad, år för år. Såklart skulle vi bråka, jag skulle ilskna till, han skulle bete sig oresonligt, låsa in sig på rummet, skrika och ha sig. Men vi skulle aldrig somna osams, det skulle jag se till. Jag skulle vara din tryggaste punkt, och du min.

Tankarna började snurra. Hur jag är någons barn, hur mina föräldrar sett mig från alla sidor. Funnits bredvid mig oavsett vilka idiotiska val de avrått mig från. Stått bredvid när jag gråtit, när jag skrattat och när jag inte ville vara med längre. Vad de har uppoffrat för att få ha mig, mig. Jag, jag som bara är. Hur många timmar har de inte spenderat i bilköer för att skjutsa mig över hela Stockholm, hur många trötta januarimorgonar med mig och mina syskon har de inte stått ut? Hur många nätter har de inte legat i sin säng, oroliga över mina val. Kanske sömnlösa av oro över min hälsa. Gör han verkligen rätt? Mår han verkligen bra? Är det mitt fel? Är jag tillräcklig som moder? Är jag tillräcklig som fader? 

Jag klarade mig alltid, lyckades till och med bli ganska omtyckt, snäll och glad. Tankarna snurrade vidare, tänk de föräldrar vars barn inte klarar sig. De som behöver begrava sin dotter, de som behöver bära sin sons kista. Tankarna flög genast över till Claes och Maria, till Sara och till Oscar. Hur Marias tårar i Silverdal fortfarande ekar i mitt huvud. Hur all smärta har en gräns, där plötsligt ingenting längre återstår mer än ett krossat hjärta och en förlorad son. Ingenting kvar. 

Det slår mig, bland alla tårar, att vi alla är någons bästa. Alla är vi barn. Alla har vi blivit klädda en januarimorgon. Alla har vi skrattat som barn, och alla har vi vittnen till våra första steg. Vi, alla, har någon som varit en orolig mamma eller en livrädd pappa. Alla har vi någon det kommer brista för, för alla har vi någon som hört våra första ord. Klätt oss inför vår första skoldag, sett våra hjärtan blivit krossade en första gång. Lagat allt från cyklar till pannkakor under sommarlov, hämtat oss försent från fritids, hämtat oss mitt i natten från en Väsby-fest. Alla har vi någon som legat sömnlös över våra val.

Tänker på Kristian Gidlund, hans kamp mot sin egen kropp. Hur han varit stark, fast svag, hur han fått mig att gråta, hur han trollbundit oss alla. Men, tänk hans föräldrar. Hur har ni det? Klarar ni er? Orkar ni ens stiga upp idag, eller imorgon, eller ens när vintern kommit? Ni ska oavsett vara stolta över hur er son fick oss andra att hoppas, tro, på människan. Läste någon Tweet om att sommaren höll sig kvar extra länge för att ge er son extra tid i solen, jag tror att det är sant. 

Tänker att jag aldrig ska låta min son dö. Tänker att det aldrig får hända, men om det så sker, vill jag ha sagt det redan nu, Leo jag älskar dig. Och jag hoppas att jag inte sagt det nog gånger när du går. Jag hoppas aldrig du gör någonting för att göra mig stolt, det är mitt jobb gentemot dig. Försök bara vara hälften så stark och modig som Kristian och Oscar så kommer du ha världens stoltaste pappa. Tro mig, du är perfekt som du är.

Annonser

~ av d. på september 18, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: