Det får väl bli vad det blir


Har funderat en del över mig själv, om Oscar och hur jag kom hit. Hur mitt jävla lilla hjärta liksom aldrig tycks få ro. Trots att  jag har världens finaste familj och vänner, finns det ändå inget lugn i hjärtat. För vissa blir det väl så. Vi som aldrig finner ro. Tänker att det var så med dig. Att för vissa är det kroniskt, det här med oro, och för dig blev det för mycket. 

Jag är nästan alltid glad nuförtiden, nästan alltid utan ångest och helt omgiven, omvirad, av fina människor. Ser lycka och glädje i allt jag gör, men i vissa stunder drabbas jag av sån där enorm livsångest – där jag bara vill bort. Stunderna kommer mer sällan nu än då, men väcker någonting i mig som känns bekant. Någonting jag sysslade med förr. Någonting jag trodde mig arbetat bort, men som ständigt måste tämjas, snarare än helt dö. 

Det beror inte på kärlek, vänskap eller familj, det är bara något gift jag har haft i mig sen barnsben. En dag ska jag stå stark, varje dag ska bli bättre än föregående, och en dag ska jag lyckas vara ensam i ett svart rum utan att höra tåget rusa förbi. Jag ska tänka på dig då.

Annonser

~ av d. på september 30, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: