Boken: David och livet (28)


Hej.
Jag har ett par böcker på gång, och efter mycket om och men har jag bestämt mig för att ge ut större delen av en av dom här. Så njut, begrunda, begå synder. Jag kommer ge er stora uppdateringar titt som tätt, ungefär i samma takt som dagboken så länge jag kan. Sen får jag skriva mer efter hand. Men nu, läs.

Denna bok tillägnas varenda jävel som är som jag

 

 

David och livet.

DEL ETT –  David

Sedan den där dagen i juli jag fyllde åtta har jag inte riktigt kunnat andas, aldrig som tidigare. Än idag sitter minnet fast om hur jag låg på köksgolvet, skrikandes, gråtandes efter mat. Nuförtiden skriker jag mest efter saker att hålla om, gråter efter saker som känns, längtar. Och det är där någonstans min saga börjar. Alla har sina historier om barndomen, sina berättelser att berätta, lögner att ta fram, och synder att förlåta. För mig var det precis lika lätt som alla andra, med den lilla skillnaden att jag var adopterad Colombian, med svart hår och bruna ögon. Det var inte heller särskilt fördelsaktigt att jag var, och fortfarande är, kort till växten, och tog en massa plats. Jag kunde lika gärna haft en gul-rödrandig tröja med svart text där det stod, ”Mobbare, ta för er, här är ert nya tidsfördriv”.

Konstigt nog överlevde jag allting, eller rättare sagt, jag blev inte utsatt för någon mobbning. Såhär i efterhand ter sig detta ytterst onaturligt tycker jag, då jag verkligen hade alla symtom som krävdes för att få ett helvete – varför tog ni mig inte? Vad var det som gjorde mitt kött så älskvärt, eller var det för motbjudande? Vi kankse ändå lever i den värld vi så maniskt strävar efter, där insidan spelar större roll än utsidan, och där hårfärg, kön och vikt inte spelar någon roll? Förklara för mig – hur kommer det sig annars att jag har överlevt så länge?

Självklart var jag inte den med värst grundförutsättningar. Jag var inte tjock, tjocka barn är kanske den största riskgruppen när det kommer till mobbining, istället var jag pinnsmal. Mina ögon såg inte särskilt snett, eller för långt, eller för kort, så glasögon behövdes inte. Inte heller var jag jobbigt blyg eller för smart för mitt eget bästa – det var då. Jag hade, och har fortfarande, ett par inåtvända fötter som ställde till en massa besvär. Men som sagt var jag inte värst.

Nu är jag stor, 17 år äldre än jag var som nyfödd. Och jag har lärt mig en massa. En massa om livet. Och en massa om mig själv. En massa om kärlek. Och en massa om att jag har helt fel. För det är den enda folk har sagt.

Vaknade upp ur en mardröm en natt, en blandning av prepubertal svett och tårar klibbade fast ansiktet i kudden. Mitt 14-åriga hjärta gick upp i takt, för att sedan försvinna ner igen – allting var bara en dröm. Andas David, andas. Reflexmässigt kommer andetagen, men tårarna sved kvar. Dagen innan hade det jag länge fruktat inträffat. Skolans lärare hade samlats, låst in sig med mig i ett litet rum, och börjat fråga ut mig om mobbning.
– Det här är det värsta den här skolan har sett!
– Jag vet inte hur det har kunnat gå så här fel för dig David, du som är en så bra kille, så begåvad?
Jag sitter bara tyst där, lyssnar och tänker:
Det handlar inte om begåvning, inte om IQ eller ens EQ. Det handar om all skit vi måste gå igenom när vi försöker växa upp. All skit man vågar, och kanske främst inte vågar. Idioter.
Ögonen hade färgats röda, samtidigt stack jag nycklarna igenom ficktyget, in mot skinnet, ville bara komma bort, tänka på något annat. I huvudet var det kaos, lögner gjordes upp, undanflykter och flyktvägar skapades lika snabbt som dom sedan försvann. Den enda tanke som egentligen bet sig fast var inte en ursäkt, eller ens en lögn, bara ett utfall – en revolt:
Ni kan berätta för mig hur usel jag är, hur begåvad jag samtidigt är, men det har ingenting med vad jag har gjort att göra. Det kommer aldrig ha att göra med mina sociala hjärnspöken, ni kan aldrig nå mig. Inte ens få mig att må dåligt över mig själv.
Det blev aldrig mer än en tanke. Istället pressade jag nycklarna lite hårdare som svar, lite hårdare, och ögonen tårades. Tårades som försvar, det var mitt svar.
– Du är en skam för skola, en skam för hela skolan, för hela Sollentuna!

Nyckel, lår, muskelkraft, tår. Nyckel, lår, muskelkraft, tår. Nyckel, lår, muskelkraft, tår.

Allt det där hände i sexa, då allting började ta form, då jag började inse att jag nog aldrig riktigt skulle höra hemma bland folk. När jag ser bilder från den tiden inser jag snabbt hur liten man var, hur längesen det egentligen var. Hur långt bort i tiden det måsta ligga för omvärlden, men hur farligt nära verkligheten jag ändå var. Trots att vi var så små då kunde vi ändå göra så stor skada, ändå kunde vi riva sönder en hel barndom, och kanske det är därför det gör så ont att se bilder från då, och kanske det är därifrån all min självförakt har sin grund. Allting började där, och givetvis överlevde jag det, på något sätt.

Efter allt det fanns det bara en utväg, att springa utan att någonsin våga stanna. Jag springer än idag, springer för att slippa minnas. Att slippa minnas den dagen då jag svek hela min uppväxt har blivit en slags drog och ursäkt för att fly. Kanske är det här ett sätt att stanna, ett sätt att leta efter den ursäkt jag den där dagen för längesen förgäves sökte.

Där springer en flicka för sitt liv

Ibland undrar jag vad det ska bli av mig. Dagiset jag gick på som barn hade en städerska, min mamma brukar säga att hon undrade samma sak. Andra tror att Svenska akademin är min framtid och stol. Jämanåriga häromkring tror jag kommer sluta som homosexuell, det säger å ena sidan mer om dom än om mig, å andra sidan rätt mycket om vad jag gör – visar känslor. Sånt är förbjudet i Sollentuna. Jag har ingen som helst aning om var eller vad jag slutar som, allt jag vet är att jag kommer dö, men det är också det enda jag är säker på. Resten av tiden får jag fylla ut som jag, resten är upp till mig

Så, där satt jag, mitt i lejonkulan, väntade på dödshugget, väntade på att dom skulle fälla sin dom.
– Guilty
– Objection!
– Objection suspended, bitch!
Tankarna flöt runt; vad skulle mamma säga, vad skulle världen göra mot mig, vad har jag gjort mot världen, är det här verkligen jag? Hur skulle jag kunna rymma från detta slag, kunde jag ens det?

Nyckel, lår, muskelkraft, tår. Nyckel, lår, muskelkraft, tår. Nyckel, lår, muskelkraft, tår.

– Vi måste givetvis informera dina föräldrar om detta, det förstår du väl?
Jag hade vid den tidpunkten samlat tillräckligt med mod för att ge ett nickande svar. Kände sakta hur gråten brändes i ögonen, och hur skuldkänslorna bildade en klump i halsen, det var så overkligt allting. Att jag satt här, att dom satt där, att jorden fortfarande snurrade lika snabbt. Allting var lika långt bort för mig, ingenting var riktigt nära, förutom gråten och klumpen i halsen.
– David, säg mig, hur gick detta till, hur kommer det sig att du har mobbat din bästa vän?

Hela rummet tystnade ögonblickligen av orden. Alla ville veta svaret, och alla hade säkert gärna ställt frågan. Själv satt jag där, med händerna i fickorna, gråten i halsen och orden i munnen. Det var nu jag kunde välja att falla platt, ekänna mig besegrad, ge vika för sanningen. Eller försvara mig. Jag hade alltid haft en vass tunga, det visste jag, frågan var om jag skulle våga använda den, och i så fall, hur dumt skulle det vara?

Nu eller aldrig David, nu eller aldrig. Jag tittade upp, log ett skevt leende, som ändå innehöll ett barns dumhet. Såg varje lärare rakt in i ögonen, fryste fast blicken en precis en sekund per ögonpar. För att sedan till sist fastna med blicken på läraren, Birgitta, som hade ställt frågan som hade tystat rummet. Spännde ögonen i henne extra länge, för att sedan sluta dom. Jag vände sakta ned blicken igen, leendet satt kvar, men nu fyllt med självförtroende, och kanske även självförakt. Nu visste jag precis var dom satt, min motståndare, mina offer. Jag var en tiger, en djävul, rebell, ingenting skulle kunan stoppa mig nu.  Lyfte blicken mot Birgitta igen, stirrade henne djupt in i ögonen, bet mig i läppen och tog slutligen till orda.

– Jadu, det undrar jag med ibland. Men jag måste få frågam har du någonsin varit 13 år? Har du aldrig kämpat om uppmärksamhet, har du aldrig sökt bekräftelse, har du aldrig varit feg? Du, om någon, har väl bevittnat vilket slagfält skolgården utgör, hur ont det gör att falla på marken här utanför?
Sänker blicken igen för att hämta andan, och för att låta henne tro att jag är klar. Precis när hon ska svara, höjer jag blicken mot henne igen och fortsätter där jag slutade.
– Vi är djur, och vi behöver bekräftelse. Vi lever bara genom varandras misstag, och ser mer än gärna andra lida. För vi är bara djur, djur som söker sin flock.
Vänder blicken ner igen, leendet är utsuddat, ögonen tårfyllda och låret har läcka blod. Jag reser mig upp, skjuter artigt in stolen, går ut genom dörren, ut i korridoren. Ut i slagfältet. Där är allting som vanligt, som det ska vara, som alltid. Men det var här den sista dagen slutade i mitt livs första kapitel.

Jag är så sjuk att jag vänder kärlek ryggen till  

Jag gick direkt hem efter samtalet. Hemma var jag trygg, långt bort och ensam, men ändå skulle det värsta komma, det visste jag. Sängen fick bli min tillfälliga tillflyktsort, där kunde jag drömma mig bort, drömma att det var en dröm som just skulle ta slut. Men det var det inte, inte alls. Utan bara en levande mardröm. Jag låg bara egentligen bara och väntade på att telefonen skulle ringa, att mamma skulle svara, att tiden skulle gå lite. Lite snabbare, så domen kunde uträttas. Så hon kunde avgöra om jag fortfarande var värd att älska, om jag hade svikit henne. Hur skulle jag göra det lätt för mig, skulle jag slingra och försöka ta mig ur, eller berätta sanningen – agera förnufftigt och storsint? Förnufftigt? Ja, jo, det verkar vara en bra väg, men en lite jobbigare. Jag slöt en pakt med mig själv som gick ut på att bara tala sanning, inte försöka skyllda ifrån mig, utan bara berätta vad som har hänt, och hur mycket jag skämdes över mig själv. Mamma skulle förstå, hon skulle förstå…

du vet inte vem jag är 

När jag sitter här och ser över den första delen av min barndom förstår jag varför ordet innehåller två ord – barn och dom. Jag tror åtminstone jag förstår. Först ska du leva som barn, och därefter; beroende på dina handlingar, dömas. Det är därför jag sitter här och lyssnar till cellfrannes skrik som ska leda honom till sömn. Samtidigt blandar vakten sömnpiller med vatten, för att påskynda processen. Samma rutin varje natt, skrik, piller, sömn. Sömn, dröm, tårar. Skrik, piller, tårar.

Under tiden brukar jag ofta ställa mig själv frågan, hur kunde allting gå så fel, hur hamnade jag här, och kanske viktigast, var tog mina vänner vägen? Flydde dom med tiden, tog dom farväl redan innan mina föräldrar, flydde ni som alla andra ur kriget? Var det bara jag som vågade stå upp, var det bara jag som hade sett allting klart, var det bara jag av alla som vågade vägra bli som alla andra? Jag antar att det är dessa frågor jag försöker hitta svaret på med allt detta skrivande. Visserligen finns det inte så många andra tidsfördriv här inne, än att just skriva. Så därför skriver jag en sida till, och en till, och en till, och ytterlgiare en. I jakt på minnen, tid och svar. Jag har fått min dom, men när får jag vara barn?

Mamma?

Nätterna här består alltså till största del framför penna och block. Tankarna flyger runt, och jag saknar varje del av mitt tidigare liv – ändå tyckte jag varken om den jag var, eller hur det var. Men visst är det bättre än att sitta här, här är det alltid kallt, och alltid ensamt. Framförallt alltid ensamt. Det tär nog mest på mig, det är nog det som får mitt hopp om liv, hopp om lycka att sakta men säkert dala. Jag känner mig som en liten dålig blek miniatyr av den jag brukade vara. Leendet jag ibland fick till, får jag aldrig till här, och jag vet inte riktigt när jag senast skrattade. Inte ens ett låtsas skratt, inte ens ett sånt som kommer när man skrattar för att vara artig. Jag har väl blivit för gammal för att skratta och visa lycka, har väl varit med om för mycket. Men samtidigt – jag vet att jag ljuger. Det finns folk som är bra mycket äldre, och har varit med om dubbelt så mycket som jag, men som ändå skrattar, och som ändå ler, och som lever lyckligt.

Om dagarna går jag ofta för mig själv. Jakten på minnen, tid och svar tar då en paus. Jag brukar krypa in i mitt egna skal, och stanna där till natten kommer. Som en fladdermus. Jag har nästan helt slutat äta också, bara ett mål om dagen är vad jag får i mig. Det är förmodligen inte så bra för kroppen, men jag står bara inte ut att vistas någon vidare längre tidsperiod med dom andra nere i matsalen. Dessutom har jag aldrig gjort någonting särskilt bra för min kropp, inte ens när jag försökte bry mig om den hade jag lust att sköta om den, eller mig själv kanske det heter. Fast det beror förstås på hur man är uppfostrad. Om man har lärt sig att kroppen är ens allt så har jag inte skött om mig själv, men om man som jag, har lärt sig att kroppen bara är ett skal, då har man bara inte tagit hand om kroppen. 

En sak jag dock gör är att odla växter. Alla har fått varsin liten önskan, min var att få sköta ett växthus. Detta gillades av någon anledning av dom stora cheferna i Stockholm. Så nu brukar jag sitta bland mina växter, sköta om, vattna och ibland även prata med. Det kan tyckas sjukt, men det är det närmaste livet jag kommer här – och här tar vad man har. Jag har dessutom alltid tyckt om att se saker växa, börja leva och utvecklas. Självklart får jag inte in några vidare storslagna växter hit, det rör sig mest om vanliga rhododendrons, diverse kryddor och grönsaker. Jag är nog stoltast över min melon, som faktiskt går att äta när den väl ska skördas. Fast jag vill inte riktigt skörda den, den har blivit som en vän för mig – det kan vara skönt att slippa alla krav, så nej, jag är inte galen. Än.

än har ingen vunnit

Utanför rummet var allting svart, solen hade gått ner, och gatlyktorna verkade inte fungera. Inga bilar eller varuhus lyste upp staden. Allting var svart.
– David.
Pappa ropade från köket, det låg en viss besvikelse i hans stämma som bara kunde betyda att han visste vad som hade hänt. Mitt livrädda tonårshjärta började på nytt slå i panik. Så där som det bara gör i filmer annars, eller om man har någon man älskar brevid sig, men det visste jag naturligtvis ingenting om då.

Två timmar tidigare hade telefonen ringt, och jag visste redan då att det var från skolan. Nu var det alltså dags. Dags att ta itu med det första sista hindret i mitt liv, att svälja stoltheten, att gömma sig själv i ingenting. För första gången. Dags att erkänna, skämmas ihjäl och begravas. Med ben som Bambis gick jag ner för trappan, steg för steg, andetag för andetag. Pappa ropade igen, aningen högre denna gång. Jag förmådde mig inte att svara, eller ens titta upp för den delen. Efter vad som kändes som en evighet var jag framme vid köket, vid domstolen, där både mamma och pappa väntade. Båda granskade mig med besvikna och trötta ögon, min var nog förresten lika besvikna och trötta.
– Sätt dig ner, muttrade på pappa.
Jag svalde, drog ut stolen och vikte knäna under mig för att sitta på. Blicken fäst rakt ner i bordet. Mamma började med skör stämma:
– Skolan ringde för ett tag sedan, hennes röst var bräcklig, och nästan på väg att brista, ändå var rösten lugn, och kall.
– Vet du varför?
Jag tyckte en axelryckning räckte som svar, det tyckte inte min pappa.
– Hur kan du bara sitta där, hur vågar du bara sitta där och rycka på axlarna, har du ingen moral alls i kroppen? Deu vet precis vad det här gäller, papppa skrek, och det gjorde han ansikte rätt srkämmande.
– Ta det lugnt Ronny.
– Vafan… en liten del av pappa gav nog upp just där, en stor del av honom började smida en ny plan.
Själv satt jag där, skräckslagen och livrädd av alla ord, ljud och osagda sanningar som plötlsigt flög runt rummet. Och för första gången hade jag verkligen ingenting att komma med, ingenting alls.

Det är en sak att försöka hitta en väg ut när man sitter i ett rum fullt med folk som verkar vilja göra en illa, det är en helt annan att sitta med sina föräldrar. Det går inte att försöka hitta några genvägar, det är lönslöst, för oavsett vad man säger så vet dom lite mer. Eller dom besitter åtminstone förmågan att få en att tro det. Hela jag skakade, aldrig hade väl jag varit så rädd för att säga sanningen, aldrig hade väl jag varit så rädd som just då?
– Jo, jag vet, fick jag till slut ur mig, jag vet varför dom ringde.
– Men då kan väl du vara så snäll och berätta för oss vad som har hänt? Min pappa visste precis vilka knappar han skulle trycka på för att få mig lamslagen.
– Jag har… rösten skar sig våldsamt, och gråten rann nu på utsidan av kroppen. Jag har… jag försökte igen, men orden ville inte riktigt ut. Ingen kan väl vara så hemsk att man faktiskt mobbar sin bästa vän, sin enda vän? Ingen utom jag.
– Men säg någonting då!
– Jag har mobbat… min bästa vän.

en pojke gråter som en flicka, fast inte lika högt

Inatt grät jag mig själv till sömns, igen. Alla runt om hörde det, dom registrerade varje tår och log sedan nöjt. Alla hör, alla ler, vi lever på andras bekostnad, vi är djur, precis som när jag var barn. Jag har slutat se mig själv i spegeln, det har jag visserligen alltid haft svårt med, jag mår nästan illa av bara tanken på mig själv. Min spegelbild har därför blivit outhärdlig. Förr brukade jag ljuga för mig själv, berätta att jag var vacker. Det går inte längre, jag kan bara inte ljuga så längre – inte för att jag är en dålig lögnare, utan bara för att jag vet hur hemsk jag är, och hur långt ifrån vacker jag är. Och ju mer jag tänker på mig själv, desto sämre mår jag, och det är nästan så jag brister ut i gråt. Att gråta här omkring är som sagt en annans vinst, en sätt att ta sig igenom dagen på för någon annan, och jag vill inte ge dom det nöjet. Aldrig ska jag gråta under dagstid.

När jag var yngre ljög jag rätt ofta för mig själv. Om att jag var vacker, om att jag hade vänner, om att folk tyckte jag var intressant – belevad. Nu när jag sitter här och tänker tillbaka inser jag hur stora och hemska lögner det var, och fortfarande är. Jag var inte vacker, jag kände mig inte ens vacker, ”som ett odjur” har jag skrivit någonstans om jag inte minns helt fel. Vänner, det hade jag knappt. Men att intala mig själv det gjorde tillvaron lite mindre ensam. Vissa lögner är bra lögner, lögner som tar en ur vardagen. Beträffande hurvida jag var intressant eller inte vet så var även det bara rent skitsnack från min sida för att få mig att må lite bättre. Men det är just dom lögnerna som hindrade mig från att falla ihop, som jag nu har gjort. En annan rätt stor lögn jag använde uppkom när jag bara var åtta, den gick ut på att jag bildade mitt eget lilla alterego. Som var som jag, precis som jag. Fast 33 år, gift med en vacker tjej, som var den sötaste flickan i min lågstadieklass. Vi hade två barn, Oskar och Per. Namnen valde jag inte för att dom var särskilt fina, utan för att det var vanliga namn som ingen skulle kunna klaga på. Jag var ishockey- och fotbollsproffs samtidigt, tjändade miljorners miljarder och kunde göra vad jag ville. Men framförallt älskade jag mina barn och min fru mer än allting annat. Allting var normalt och vanligt, ingenting stack ut. Det var väl just den mixen som var min framtidsvision, min trygghet, det som väntade när jag var stor. Vanligt barn, vanlig man.

Jag insåg väl efter ungefär fem år att livet kanske inte var så lätt, att jag kanske inte var så vanlig, att barndomen hade tagit slut lite för snabbt, och att den sötaste flickan i min lågstadieklass kanske inte var bäst i världen. Men det var ändå en fachinerande notis ur min barndom. Hur jag så färgstarkt byggde upp en fantasivärld i fem år, visste redan innan hur allting skulle bli, hur jag skulle bli. Vad som kanske är mest imponerande med det var nog att jag faktiskt trodde att allting skulle bli så, allting skulle bli bra, enkelt och vanligt. Det blev min trygghetszon, mitt mur mot allt det onda som kunde komma. Men det onda verkar visst ha kommit ifatt, och inte ens jag tror på mina lögner längre. Inte ens ett odjur som jag.

jag vill inte göra er besvikna.

Idag fick jag ett brev, det är sällan det händer, här inne likväl som där ute, men idag fick jag alltså ett. När brevbäraren kommer hit försöker alla dölja sina förväntingar, ingen vill nämligen på utsidan visa hur mycket man längtar efter några ord på ett litet papper från någon utifrån, inte ens jag. Jag vill aldrig visa mig svag inför dom. Förut, när jag fortfarande hade hoppet levande, brinnande, burkade jag alltid ha förhoppningar om att brevbäraren skulle lämna brev till mig, men ingen annan. Alla blickar skulle vändas mot mig, och i mitt huvud skulle jag gråta av lycka, men med kinderna helt torra och ögonen likgiltiga. Nej, dom skulle inte få nöjet att se mig lycklig ens. Nu blev det förstås aldrig så, vilket gjorde att jag slutade hoppas, slutade drömma och längta. Ingen hörde av sig, och det blev okej för mig – jag hörde för den delen heller aldrig av mig, så varför skulle dom?

Men som sagt, idag kom det ett brev. Helt utan förvarning eller förväntning stack brevbäraren in ett brev i min lilla cell. Ett brev, bara till mig. Endast och bara mig, adresserat till ”David Engelin”, och visst var det fortfarande jag. Mitt hjärta hoppade över några slag, ansiktet flammade upp och min tunga fumlade fram ett tack. Redan innan allt det där var jag livrädd för att läsa känslomässiga saker som var avsedda för mig. Jag var alltid rädd för att det skulle förändra mitt liv, att det skulle stå någonting som skulle välta hela mitt liv uppochner. När jag väl stod där med brevet i handen var jag inte rädd, jag var skräckslagen. Livrädd för att läsa om mig själv, livrädd för att bli dömd, igen. Efter någon timmes velande fram och tillbaka om hurvida jag någonsin skulle läsa brevet, eller om det var lika bra att bränna det oläst. För brännas skulle det, vad det än stod. Med gråten i halsen öppnade jag slutligen brevet. Långsamt försvann bit för bit av kuvertet, alla förväntingar som hade hållit sig inom mig i många år exploderade nu, lyckan var nästan total. I kuvertet låg ett trippelvikt A4 papper, linjerat med röda steck. Avsändare: ”Annonym”, en del av mig gick sönder just i det ögonblicket minns jag. Som jag hade hoppats att det var någon jag visste vem det var.

Sedan gick varje sekund lika fort som en timme, ögonen sved till lite mer för varje ord som jag läste. Jag förstod. Allting var plötsligt så glasklart, hur mycket jag än hade kämpat emot kommer jag alltid ses som ett undantag, en missräkning.

”det är tur att jag har mina riktiga vänner,
och dig.”

en chock. en puls. en livrädd.

En tår föll ner mot brevet, ännu en föll, och en till, fyra, fem… sex. Alla föll. Jag orkade inte ens bry mig om att dölja mitt snyftande, dom fick skratta om dom ville, le, se mig svag. Jag orkade inte bry mig om någonting annat än den lilla meningen som just hade grusat mina förhoppningar. Det svartnade för ögonen och i nästa sekund kände jag huvudet mot det kalla stengolvet, i nästa sekund kände jag ingenting alls, utom möjligen då befrielsen i det ingenting jag kände, och inte kände. Jag hade gråtit mig till sömns ännu en gång, men  jag var en riktig vän. Faktiskt.

Det är aldrig kul att gå till skolan. Vad som är ännu värre, och gör det om möjligt ännu mer motbjudande, är att gå till skolan efter att ha blivit stämplad som mobbare och skamfläck. Detta gjorde att jag stannade hemma idag. Så nu sitter jag här, här vid mitt fönster som bara är mitt. Folk går fram och tillbaka, in och ut ur butiker, verkar ha bråttom till något jobb, någon flick- eller pojkvän kanske väntar hemma eller så vill dom bara inte vara ute. Jag har inte bråttom, ingenstans. På ett sätt älskar jag att se folk springa runt under mig, det får mig att känna mig mindre ensam, på ett annat sätt känns det ännu mer ensamt att inte vara en del av deras gemensamma språngmarch genom staden. Eller staden förresten. Min utsikt sträcker sig över Sollentuna Centrum, och det kan man inte kalla ”staden” om man har sett Stockholm.

För mig som liten ensam och skamsen är ändå Sollentuna en stad, en stor plats för en sån liten ynkrygg som jag. Snön har sakta börjat falla nu, det börjar skymma, det är så vackert när det börjar skymma och snön faller, gatlyktorna lyser upp flingorna som ligger som smycken mot den blåsvarta himlen, och smuts mot den nattsvarta asfalten. Vilket tidsslöseri egentligen, att bara sitta här och titta på fånig snö som faller mot en fånig stad där det lever fånigt folk – ändå ser jag bara allt genom mitt fönster, på håll. Alltid på håll.

Någonting måste förändras i mitt liv. Att mobba honom måste bli en vändpunkt, en ny David måste födas, byggas upp och bli lycklig. Jag ska hitta lycka. Aldrig mer fönster, aldrig mer mobbning, aldrig mer självförtroende. Det finns inte skäl för något av det, jag ska bara göra saker det finns ordentliga skäl för, bara saker jag kan stå för. Det ska inte finnas någon som jag, och ingen ska märka det, som Joakim sa: ”Vara helt unik, utan att sticka ut”. Så ska det bli, så ska jag bli. Jag ska ta mig dit till varje pris, om det så innebär att jag hamnar i fängelse, om det så innebär döden, eller ännnu värre, livet.

vänskap. armband. och en armé.

 

Jag har rätt nyligen planeterat rosfrön i mitt växthus, röda rosor. Förhoppnigsvis dröjer det inte länge förrän jag kan börja skymta en grön klen liten skjälk skjuta upp. Blommorna börjar ta allt mer av min tid nu, skrivandet har fått komma i andra hand. En cellkamrat tipsade mig om djur också, att börja ta hand om djur. Bortsprungna och övergivna katter, hundar och kaniner, dom skulle kunna få ett nytt hem, hos mig. När jag växte upp fanns det knappt några tamdjur ute på gatorna, och dom som var det kom alltid tillbaka till sina ägare. Nu är det snarare en regel än ett undantag att det strövar runt övergivna husdjur på gatorna. Därför vore det fint om dom kom hit, så dom kunde få en ägare som brydde sig om deras liv. Det bästa vore att få en egen kanin tror jag. Deras päls är så mjuk, och när man klappar en kanin längs ryggen viker sig dess ryggrad efter handens rörelse. Men en övergiven hund vore inte heller helt fel. Hundar kan man lita på, dom är alltid lojala och ärliga. Om en hund inte tycker om det man gör med den säger den ifrån, direkt. Hundar är precis som människor inte är, och det är nog därför jag tycker om hundar mest. Katter däremot är precis som människor, sluga, illojala och egoistiska, katter har dock mjukare päls än hundar. Men helst en kanin.

Jag hade en hund när jag växte upp. Det var den finaste och mest pålitliga varelse på hela planeten, men som alla andra dog den med. Fast det spelade inte riktigt någon roll, mer än att det var hemsk att den dog, för den hade levt ett tillräckligt bra liv, och var alltid lojal. Som alla andra hundar. Som inga katter. Som ingen kanin bryr sig om att reflektera över. Som alla växter.

kinderna bli så kalla när det snöar. det beror nog på vinden.

Dags för skola, dags att ta nya tag, dags att ta tag i livet. Gör om, göra rätt. Men vart ska en som aldrig gjort något annat än fel börja? I vilken ände av livet ska allting börja byggas om? Jag borde hitta ett tidsfördriv, någonting som gör mig lycklig, någonting som får det att pirra till i min mage, som när jag var barn. För nu är jag inte barn längre, det känns inte så. Allting jag har gjort till nu har varit min barndom, och nu börjar livet – på riktigt.

Vad gör man i livet då? Handlar det om att hitta någon slags kärlek, någon att dela allting med, som i filmerna? Eller handlar det bara om att ta sig igenom livet utan att dö innan… man ska dö? 

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska ta mig till med livet, mer än att jag ska hitta det. Hur man nu gör det? Ska jag kanske försöka hitta mig själv först, kanske försöka hitta mig själv innan jag hittar större saker? Det är nog en förutsättning för att kunna ta del av livet, att hitta sig själv. Fast, finns det verkligen nog speglar i världen för att hitta, och sedan acceptera, ett sådant odjur som jag? Finns det en spegel som tål så mycket oskönhet? Jag tvivlar starkt på det, men det är just tvivlet som kan bli livräddaren. För om jag lyckas överbevisa tvivlet, ja då finns det ingenting i världen som kan stoppa mig. Undrar just hur många speglar som krävs?

Bakom låset dinglar benen nära marken, och julen nalkas, tårar lackas.

Jag har fått en katt. En svart katt är det också, som springer fram och tillbaka genom korridorren, det är väl något slags tecken på otur antar jag. Det spelar egentligen ingen roll längre, otur alltså, här inne finns det ingen tur eller otur, bara smärta eller ett sätt att överleva dagen. Så kattens march mellan stenväggarna spelar ingen som helst roll. Jag tycker om att klappa katten, den påminner om en sommar från min barndom, någon gång runt -98, i någon stuga, någonstans i Skåne. Nu minns jag, ja, nu minns jag alldeles tydligt hur allting var. Minns hur vattnet smakade salt, och sved i ögonen, minns att det fanns en bagare i byn där vi bodde. Mamma eller pappa brukade börja morgonen med en joggingrunda längs havet, på hemvägen brukade dom stanna vid bageriet för att köpa färskt bröd till frukost. Det var så färskt att jag nog aldrig ätit någonting som har varit så färskt. Brödet liksom smälte i munnen, eller det var så jag minns det. Förmodligen smälte det inte alls, och förmodligen har jag smakat färskare saker, men inte som jag minns. Och i slutändan är det var man minns som spelar roll.

Ett annat minne från Skåne är lukten av tång, den kommer tillbaka till mig nu. Minns hur mycket jag avskydde doften, hur gärna jag inte ville vara på stranden, endast på grund av tången. Men det är inte lukten eller min avsky till den som är det starkaste minnet, utan min mammas ord, som jag inte riktigt kunde förstå var sanna: ”Det luktar gott”. För mig var detta inte bara ett ovanligt korkat påstående, utan rent av en lögn, för hur i all världen kunde mamma tycka om någonting som luktade död fisk och saltvatten? Nu förstår jag, och nu minns jag faktiskt också att hon sa det redan då. Hon tyckte det luktade barndom, hennes barndom. Min mormor, hennes mamma, har sina rötter i Skåne, på sommrarna brukade hon ta med hela familjen ner till Skåne. Det var så min mamma minndes det. Hon kopplade inte doften av torkad tång med död fisk eller saltvatten, utan sommar, sol och bad. Förmodligen lyckliga stunder i livet som barn. Jag vet inte om hon gjorde det då, -98, men kanske längtade hon lite tillbaka till då. När tångddoften innebar sommarlov, sommarsol och sommartid. När även hon var barn.

nittiotre blev jag storebror, och jag var bara två och ett halvt år, lillebror var inte ens det.

Tristessen börjar ta över, börjar kännas som vardagen, som livet. Inte för att jag egentligen har någonting emot det, det är rätt skönt att ingenting alls händer i mitt liv, men någonting litet skulle kunna få hända, någonting som fick min puls att jobba, att ticka uppåt. Jag har suttit i mitt fönster i två veckor nu, med undantag för mat och badrumsbesök. Under dessa två veckor har jag bara kollat ner på gatan, studerat människor, för att se vad dom gör fel, vad dom gör rätt, som inte jag gör. På så vis kan jag lära mig av dom, när jag väl ska börja leva. Om jag ser vad dom gör fel slipper jag själv fela, någonsin. Aldrig igen. Se och lär, se på Sollentuna, lär av Sollentuna.

Igår gick en man med höghatt förbi, han hade ljust, nästan vitt skägg, som hängde i en triangelform ner mot halsen, han var inte lång, som folk i höghatt annars brukar vara, utan kort, väldigt kort. Han spatserade gatan fram med en svart käpp av metall, jag tror han jobbar på en cirkus. Plötsligt vände han sig upp mot mig, nickade kort, och log. Som om han hälsade på mig, och visste vad jag höll på med. Kanske jag en dag börjar jobba på cirkus.

Jag har börjat inse att jag inte ser några par på gatorna, utan endast och bara ensamma människor som jäktar omkring. Kan det vara så många som lever ensamma i Sollentuna, kan det verkligen vara så få som har någon att spendera sin tid med? Idag har jag sett ett par, ett par av säkert tvåhundra människor. Men det är klart, dom 198 ensamma kanske är på väg hem till sin älskade, kanske. Kanske borde jag hitta någon. Kanske borde jag lämna det här fönstret snart. Kanske borde någon komma upp och fråga varaför jag sitter här. Jag borde hitta någon som bryr sig om mig, borde hitta någon som behöver mig. Men ingen kan väl behöva ett odjur som jag?

jag har en önskan. 

Katten mår bra, fast den hårar så fasligt att jag iband tror jag behandlar den fel. Men det mår bra, tror jag. När jag klappar den stänger den ögonen och verkar njuta. Samma sak gör den när jag försiktigt kliar den bakom örat. Jag vet ännu inte riktigt hur hårt den tycker om att bli kliad. Personligen tycker jag att det är obehagligt att klia sig själv för löst, men jag vet inte hur katten förhåller sig till det. Jag hade en hund som barn, den kliade jag rätt hårt, den verkade gilla det, men det var en hund och det här är en katt. Jag vet ingenting om katter.

En gång rev hon mig när jag busade med henne. Det var inte hårt, men det räckte för att spräcka skinnet. Blodet rann inte i överdriven fart, och jag grät inte, men jag blev lite rädd. För just när jag trodde att vi kunde leka med snören så rev hon mig för första gången. För första gången litade jag på henne, och just då attackerade hon. Fast det där är glömt nu, eller jag har åtminstone försökt gå vidare från det. Hon verkar också ha glömt det, för ibland smyger hon upp på min huvudkudde när jag sover, och lägger sig brevid mig. Jag har märkt det, fast det vet nog hon inte om. Hon skulle nog bli sur om hon visste, katter är så stolta djur.

Kämpa inte emot, jag är så ensam 

Jag har funderat allt mer på det här med livet, eller egentligen döden. När jag var mindre var jag livrädd för att dö, det var det farligaste och det mest otänkbara i mitt lilla liv. Kanske var det just därför jag var rädd för döden, just för att mitt liv var så mycket mindre, jag vet inte om det är så mycket större att sitta i ett fönster och studera folk visserligen, men jag har åtminstone fått känna på livet en gång. För mig räcker det tror jag. Jag har bestämt mig för att aldrig mer våga mig ut dit, till det verkliga livet, det lilla kriget som pågår därute. Det jag har sett av livet var inte vackert, och det var inte heller särskilt verkligt. Undrar om det ens räknas som liv, det som jag har varit med om. Att ha mobbat sin bästa kompis, och dragit skam över hela släkten. Kanske jag bara försöker fly från verkligheten igen, kanske jag bara intalar mig det för att ha en ursäkt till att sitta här. Det var kanske inte livet jag såg därute, kanske det var något helt annat. Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag inte vill testa igen. Aldrig någonsin ska jag vara delaktig igen, aldrig. Tur att döden inte skrämmer mig.

flickor som dansar, pojkar som dansar, jag som skyltdocka

Jag börjar nog förstöras här inne. Min enda vän är numera en katt, min föredetta vän är ett brev från en föredetta vän, jag vet att det inte är normalt. Men å andra sidan hade jag stjärnor under ögonen, smala svarta jeans och log aldrig under min tonår, så egentligen är det väl ingen större skillnad. Och att ha en katt som bästa vän är det egentligen inget fel på. Det fanns en TV-serie, som jag nu har glömt bort namnet på, där en kvinna kallades Katt-Kerstin just för att hon hade massa katter hemma, jag antar att det var hennes bästa vänner. Å andra sidan kallades hon Katt-Kerstin, och då kan man inte vara riktigt klok, fast det var som sagt bara en TV-serie, dessutom en som gick på TV4, där sändes all skit.

Idag såg jag solen igen, den har varit helt skymd av moln och regn dom senaste dagarna. Jag och Sanna, som jag döpt katten till, gick ut en sväng på gården. Gruset som vanligtvis är orangebrunt var idag nästan svart efter allt regn. Luften var sådär våt och kall den bara kan vara i ett regnuppehåll efter ett par dagar i skyfall. Sanna och jag gick förbi växterna för att se om dom hade klarat regnet bra, vilket dom givetvis hade eftersom alla växter står i byggnadens växthus. Men jag var tvungen att ge Sanna en ursäkt till att släpa med henne ut till växterna. Egentligen ville jag bara prata lite med dom, se hur dom hade haft det, och berätta mina innersta hemligheter för dom. Dom sviker mig inte. Inte än.

historien blev min livsmall, livsmallen hennes historia

Det börjar bli sommar där ute, det var ett tag sedan jag skrev, det var ett tag sedan jag satt här. Ja, jag lämnade fönstret för några månader sedan, försökte mig på livet under fönsterkarmen igen. Allting var precis som förut, ingen hade förändrats det minsta – utom jag förstås. Klassen var likadan som innan min fönstertid, samma kläder, samma ord, samma idiotiska små misstag. Stormar i vattenglas, vattenglas i stormar, skärvor som flyger runt – vissa blir träffade andra inte. Men snart är allting över, strormen kommer snart att lägga sig, och allting börja om på nytt. Sexan är snart ett slutet kapitel för min del, ett helvete tar slut, och ett annat börjar säkert. Men just nu måste jag försöka överleva det helvete jag nu lever i. Där ingen är mig lik längre, där alla håller huvudet högt, medan jag går med huvudet nedåt, blicken fäst i marken, och ibland känner jag till och med hur skammen bränner till i nacken.

Jag vet inte riktigt vad dom andra tycker om mig, men jag har en känsla av att dom tycker jag är patetisk, sorglig och sinnesrubbad. Detta har jag visserligen insett stämma otroligt bra, jag har nämligen införskaffat en spegel till rummet. Tanken var att det skulle förenkla mina morgonrutiner, men den enda gången jag använder den är på kvällen när jag vill se hur jag ser ut, när jag vill skrika utan ord mot mig själv. Och ibland mima till Kent, men det är bara ibland, för jag lyssnar egentligen inte på Kent. I spegeln har jag även upptäckt hur hemsk jag är, alla små skönhetsfläckar, missbildningar och hur mina ögon ibland skiftar i rött. Jag har blivit rädd för mig själv, och främst mina ögon som brukade vara lugna och fina, men nu bara trötta och ibland röda. Samtidigt som jag förstår varför mina klasskamrater, och tidigare vänner, föraktar mig nu, så bryr jag mig nästan inte alls om det. Visst, det är lite tråkigare att gå runt skolgården själv på rasterna än att vara med grabbarna och försöka imponera på tjejerna, och det är lite mer förudmjukande att sitta själv i matsalen, än att få en tallrik fil över tröjan mitt i ett matkrig, men samtidigt är jag hellre ensam än tillhör en grupp som jag inte har någonting gemensamt med. Jag ska aldrig bli en del av någonting jag inte vill, aldrig någonsin igen.

tvåtusen år

Jag har förresten hittat en vän. Ja, det låter kanske lite konstigt, men jag hittade honom på vägen hem häromdagen. Han frågade om vägen hem,  jag visste inte riktigt vad han menade, men efter några minuters ordväxling kom vi fram till att han skulle gå höger, och sedan rakt fram. Det visade sig att han var nyinflyttad, Erik hette han, jag gav honom mitt nummer, så vi kunde träffas om han kände sig ensam i sin nya hemstad. Han lär väl aldrig ringa, men jag tyckte om det faktum att han faktiskt tog emot mitt nummer utan att ge mig någon konstig blick. Dessutom vet han ingenting som helst om mig, vilket bara kan ses som en fördel.

Jag har tömt mitt rum på möbler, allt gammalt ska bort, ingenting nytt ska in. Så ska jag ha det. Nu har jag bara kvar en säng, dess lakan och tillhörande täcke, och en flyttkartong märkt med ordet Minnen skrivet diagonalt över ena långsidan. Kartongen står i ett hörn, det hörn där solen aldrig når, sängen står på motsatt sida, där solen skiner som mest. Egentligen borde det kanske vara tvärtom, så jag slapp vakna av allt ljus och så jag slapp gömma mina minnen i mörkret. Fast så kanske det ska vara ändå.

DEL TVÅ – Mellanspel

Han tar en ciggarett ur hennes väska, tänder den som om det inte alls var gift, som om han inte brydde sig om någonting. Hon grymtar till och ber honom röka ute på ballkongen, inte heller det bryr han sig om. Han tar ett till bloss, andas in, och sedan ut. Hon ligger i sängen, med ryggen mot honom, han sitter på sängkanten, undrar var han är. Klockan visar tio i fem, och snart börjar allting igen. En ny dag, med nya känslor och en hård jävla stad som måste bestigas. En ny jävla dag. Han tar paketet, går mot dörren, ropar att han hoppas dom stöter på varandra igen. Hon märker ingenting.

Bilen står parkerad precis nedanför trapphuset, det ligger lite regn i luften, men det är ingenting han bryr sig om just nu. Inte heller att han har en flaska sprit i kroppen spelar någon roll inatt, han vet bara att han måste bort härifrån, bort från henne, bort från staden. Kanske hem igen. Kanske hitta sig själv igen, våga vara ensam och feg, som när han var tonåring och dum. Ut på motorvägen, en skylt om Göteborg försvinner lika snabbt som den kom, han vet inte var han är, om han ens är någonstans. Allt han vet är att han kör sin egen bil, till sin egen lycka, för sig själv. Som alltid för sin egen skull, och han tänker aldrig vända om.

Solen börjar gå upp, men fortfarande är det mesta svart, förutom billjusen, förutom gatlyktorna, förutom rödljusen och spritflaskan som ligger och guppar mellan broms- och gaspedalen. Hans ansikte har börjat vitna, händerna börjar kännas kalla och knappt levande, greppet hårdnar om ratten, ingenting lämnas åt slumpen, varken här eller i livet. Ingenting.

På radion pratar dom om honom, vad det har blivit av honom, vad som hände, och vad han gör nu förtiden. Hans barndomsvän sitter tydligen i studion, berättar om hur dom brukade prata om allting och ingenting, hur dom brukade dela drömmar, visioner och annat tonårsdravel. Det är något repris avsnitt av ett program på P1, att han var så stor hade han ingen aning om. Nan njöt lite när barndomsvännen påstod att ”David har flytt landet och kommer nog aldrig mer tillbaka…jag pratar med honom ibland”. Men David hade inte lämnat landet, inte ens för en sekund, och han har inte pratat med sin barndomsvän sedan den där kvällen för tio år sedan. Ändå kan han inte låta bli att le stort när han hör dessa lögner, för han vet, att någonstans vill hans barndomsvän bara jävlas med hela landet, få Aftonbladet att skriva ytterligare en lögn.

Natten började bli morgon, solen sken nu rakt i ögonen på honom, det var vägen, solen och han, mot hela Sverige. Det var åtminstone så det kändes när han drog upp sin spritflaska, för att återigen känna sig levande. Ansiktet var nu nästan helt vitt, ögonen blodsprängda och det lilla hjärta han hade kvar slog som om han vore 17 igen. Genom hela livet hade han haft problem med hjärtat, det slog allt som oftast tredubbla slag, precis som den här morgonen. Snabba korta slag, sedan en paus utan slag, en chock, och sedan tillbaka till normal hjärtrytm. Det sved till lite.

Han visste inte riktigt var han var påväg, men en skylt pekade mot Stockholm, så varför inte? Varför inte komma tillbaka, såhär efter att ha försvunnit helt, varför inte? Han minns knappt hur Centralen såg ut förr, hur Söder såg ut, men han minns det där torget vid NK, där vid Acne – Norrmalmstorg. Alla minnen kom plötsligt tillbaka, allting lika klart som det var då. Stockholm kändes plötsligt som hans hem, igen. Igen, igen, igen. Så många gånger han hade gått omkring där på nätterna, så många fulla nätter, med fulla kvinnor och män, fulla konstaplar och artister. Och en full poet mitt ibland dom. Herregud.

Ja. Alla minnen kom tillbaka, fler och fler för var kilometer, och än var det långt kvar, än fanns det många minnen kvar att bearbeta. Minnen att minnas.

Han minns runt 2009, 2010 kanske, då han rakade sin skalle, började gå ner sig ordentligt i sex, knark och andra frestelser. Hur hela livet bara rann honom ur händerna, samtidigt som han såg på. Det fanns så mycket ont i honom, som hade kantat hela hans tonårstid, då hade han kunnat skriva ut sina känslor, han hade kunnat bota sig själv. Men runt när han började närma sig tjugo tappade han allt sånt. Det gav honom ingenting, ingen tröst fanns längre att hämta i poesin. Så han började dricka allt mer, testa knark och målade ansiktet med svarta pennor. Visserligen var det nu snart åtta år sedan, men ärren från då sitter fortfarande kvar, precis som tonårsärren.

Att åka bil genom natten var någonting David genom hela sitt liv funnit tillfredställande, att åka under dagstid var däremot mest bara en last. Så mycket bilar som var ivägen, så mycket tankar och koncentration som måste riktas mot vägen, för att ens hålla sig vid liv. Nej, han körde helst inte under dagstid, han var ändå tvungen att få i sig något, så han stannade vid ett mindre hotell någonstans mellan Karlstad och Örebro.

Hotellet i sig bestod av ålderstigna plankor, ett platt plåttak och fönster tunna som papper, det såg fallfärdigt ut, ungefär som David själv. Det låg precis mellan Karlstad och Örebro, vilket gjorde att närmsta granne var en kilometer bort, vilket i sin tur gav det redan, till anblicken, skrämmande hotellet en än mer skrämmande inramning. Men det var det bästa tillhållet för stunden. Klockan var långt ifrån normal lunchtid, utan snarare fruksottid, runt nio, men detta var ingenting David brydde sig om. Sedan han började tvåan har han aldrig brytt sig om att äta frukost, dels fann han det motbjudande att äta direkt på morgonen, och dels hade han varit rädd för att bli av med sin pinnsmala kropp.

Trots mycket drickande och festande hade han kvar sin smala figur, vilket inte direkt gjorde honom attraktiv, men inte heller avstötande, visserligen vittnade hans trötta ögon och otvättade hår om vissa problem, men många ansåg honom snygg, jag till och med sexig. Men det var ingenting han egentligen brydde sig om, så länge han fick ha sex med någon var han nöjd, och kanske det var därför han bara beställde in en sallad på hotellets resturang. För det fanns fortfarande den där fåfängan i honom, den där tanken om att inte bli tjock. ”Ibland känns det om om jag är en 14 årig flicka, ja det gör det hela tiden förresten när jag tänker efter” har han sagt i en intervju för en herrans massa år sedan, och detta stämmer nog fortfarande väldigt bra. 

Det var aldrig meningen att det skulle gå såhär långt. Att jag skulle fly från allting, allting jag skrev om, aldrig trodde jag väl att det faktiskt skulle hända. Sollentuna, Stockholm, alla vänner, att jag skulle behöva överge det, det fanns bara inte, men tydligen gör det faktiskt det just nu. Allt det där, hela min uppväxt, var jag tvungen att sluta minnas, bara för att komma hit. Bara för att komma hit, till någon jävla håla mellan vad som ska föreställa två storstäder, Göteborg och Stockholm, inte Örebor och Karlstad.

Kanske allting måste komma tillbaka igen, för det håller inte att leva såhär, med bara en massa sockersug, kåthet och sprit, det är inte nog tillfredställande. Ingenting är nog tillfredställande längre, allting är redan gjort, allt för många gånger dessutom.  För många flaskor, för många sängar och lakan har använts för att allt det ska få färg igen, men jag undrar: vad kommer någonsin få färg igen? Kommer det vara dikterna som räddar mig igen, kommer jag hitta någon jag står ut med längre än en natt, kommer det vara Stockholm igen?

Kanske man borde sälja sig till media, bara komma tillbaka, förstöra allting, fälla sig själv, suga av någon Aftonbladet boss för att få en ruta i deras tidning. Sälja sig helt. Som jag aldrig gjorde förut, som jag aldrig tillät mig själv att göra – det kanske skulle kännas. Kanske skulle få mig att tänka igen. Fast nej, jag kan inte se mig sitta där mitt emot någon taskig ursäkt till journalist som försöker vrida varje ord till någonting spektakulärt, till någonting som kan sälja. Nej, det finns bara inte, det finns fortfarande inte i mig. Allt det där tjafset om att vara genuin, egen och…indie, det ligger alltför djup rotat i mig för att någonsin kunna försivnna. Nej. Jag ska nog ändå åka till Stockholm, ställa mig på Medborgarplatsen med en bomb, kanske hjärtat hoppar några slag extra då, kanske.


49 svar to “Boken: David och livet (28)”

  1. din bok kommer bli asbra :D!

  2. Tack så mycket! :)
    Jag hoppas det! <3

  3. du skriver väldigt bra.

  4. Tack så mycket! :)

  5. boken kommer bli grymt bra. <3

  6. jag hoppas det, men man ska inte ropa hej och sånt =)
    tack <3

  7. (:

  8. Bajskorven.. <3 förlåt att jag varit så dålig på att höra av mig. jag är fängslad vid din berättelse. saknar dig.

  9. :)

  10. Hei Nathalie! :) <3
    jag saknar dig med! och vad kul att höra från dig! :*
    tack.

  11. Hmm vet inte vad jag ska skriva men jag känner att jag måste skriva..

    Hoppas man får höra mer av dig i framtiden. Detta var bra! Skit bra! Lägg upp mer, Lägg upp mer!

  12. Tack så mycket! Det du skrev räcker gott och väl! <3
    Det kommer, det kommer! Problemet är bara att boken börjar ta slut, rent vad jag har hunnit med mässigt. Så nu har jag börjat skriva på nya delar. Tidigare har jag haft allting i mitt block, nu är det…live. Woho.
    Tack.

  13. Undrar just hur många speglar som krävs för att du ska inse att du är vacker?
    -Och du vet ju visst saker om katter ”katter är stolta djur”. ^^, gulle där.

    Jag hoppas du mår bra, david. :)
    Förresten.. Var det Jensen Norra du gick på.. :O

    <3

  14. Det här är bara underbart, du är underbar. Kan inte hjälpa att jag gråter. Vet inte hur jag ska uttrycka det dina ord får mig att känna men sluta aldrig skriva, aldrig!<3

  15. ih. :)
    Jag vet lite om katter, efter allt det där. Och angåenda speglarna krävs det nog min flickväns ögon för att jag ska förstå.

    Jag mår helt okej tack, hoppas du också mår bra <3
    Ja, korrekt, hurså?
    <3

  16. Åh. Tack så mycket. Jag har som alltid svårt att hitta något svar när någon säger att jag är underbar. Och när jag får någon att gråta genom att skriva.
    Jag ska aldrig sluta skriva, det lovar jag dig. Tack så mycket för tårarna, dom sparar jag i min lilla burk <3
    tack.

  17. Helt faktastiskt, verkligen… det var längesen jag kände så starkt för något jag läst, jag tror många känner igen sig i dina tankar och ord, du är otroligt smart..

    en som skriver så vacker som du, måste vara riktigt vacker;) allt handlar inte om längd och vikt o utseende.. du utstrålar som en stjärna på en klar himmel..

  18. åh. tack så mycket. jag hoppas många känenr igen sig i det jag skriver, och att det kansek får någon där ute att tänka till lite, att det vrider sig.
    heh. jag vet inte så mycket om det där. vacker. men jag tror som du att det inte handlar om hur man ser ut, utan hur man får sig själv att se ut.

    kul kommentar förresten, skrattade en hel del när jag läste den.<3

  19. haha, okej^
    jo, dom ser nog det du borde se också. (=

    vad bra.
    jo, jag undrar för jag ska nog söka dit tror jag.. är det värt det? ;)

  20. men..? Du har ju din flicka ju!.. =O
    inte bara katter, växter och brev. inte för at det är så bara, men iallafall. =)

  21. Jensen Norra är en jättevärd skola faktiskt. Trivs enormt bra och tycker utbildningen är näst intill felfri. Visst kan man klaga på det ena och det andra, men jag skulle aldrig tänka mig gå en annan skola faktiskt.

    Den sista kommentaren vill jag inte riktigt svara på. Men…heh. Jag har världens bästa flickvän, ja.
    Och katter, brev och växter är inte bara, som du sa. Vissa har bara brev liksom.

  22. åhå, det låter ju helt okej ju (: ska nog söka, frågan är om jag kommer in. och så måste man ju gå på öppna hus och såntdär.

    haha. :) du behöver inte.
    jo, jag har katter och brev. av någon anledning dör alla mina växter. atmosfären antar jag.^

  23. ”Vissa har bara brev liksom.”

  24. öppethus är i helgen om jag inte har helt fel. spring dit då!

    mina växter dör också, men jag har en hel hög brev liggandes vid sängkanten som jag läser när jag känner mig värdelös.

  25. r: jag till exempel.

  26. åhå! :) japp, det ska jag. vet du vilken dag? jag har papper om det hemma annars.

    ja, det låter bra. man ska inte känna sig värdelös om man kan undvika det tycker jag. -antar jag.

  27. gud vad vackert! håren reste sig på armarna. kände igen mig lite smått. det där samtalet med dig och dina föräldrar om mobbingen t.ex, jag hade ett sånt med mina föräldrar när min bästa väns mamma ringde och berättade min mörkaste hemlighet för min pappa, nämligen såren på mina armar.
    jag tycker jättemycket om dina dikter också, men är lite feg och kommenterar aldrig ^^
    ta hand om dig

  28. läskigt igenkännande, vackert osymetriskt…

  29. Felicia:
    Åh. Härligt att du känenr igen dig. Det får mig att känna mig mindre konstig.
    Fortsätt läs mina dikter och…skär dig inte :( <3
    Ta hand om dig! :*

  30. Underbar ju! Ett rent himmelrike av läsning, en stund av drömmar!<3

  31. Tack Hanna <3
    Det värmer riktigt långt in att höra. <3

  32. jag vill höra fortsättningen david! :)

  33. :) den kommer den kommer, försöker få till den precis som jag vill ha den!
    vi ses på lördag!

  34. Du skriver såå bra David, så jävla stolt över dig!

  35. Tack så mycket <3
    Jag försöker bara vara ärlig, eller något åt det hållet, men tack <3

  36. Äntligen mera, har längtat länge efter det. Även fast det inte hänger ihop så mycket med resten så är det riktigt bra, riktigt sådära wow <3,

  37. Härligt! Jag har också längtat. Som fan faktiskt. Men jag behövde hitta en ny vinkel på allting. Och det kommer hänga ihop, riktigt fint tror jag också.
    Man kan säga att Del II är någon slags språngbräda mellan dom två olika personerna i Del I.

    Äh, det kommer hänge ihop ska du se :)
    Tack! <3

  38. du skriver så jävla bra David, så jävla bra.

  39. åh. tack så mycket :*
    det hjälper mig genom dagen.

  40. varje litet ord sätter sig som bomull runt en, skyddar en från omvärlden för ett tag. Jag och sköldpaddar är i bommulsvärlden, och några tårar droppar mot hans skal.
    Du skriver fullständigt underbart!

  41. oh, kära du!
    ta hand om sköldpaddan, allting kan gå fel så snabbt när det kommer till långsamma djur.
    återigen, tack. du får min hals att klumpa sig.

  42. oj. Sandra beskrev det nog bäst. När man läser det du skriver så stängs alla bakgrundsljud av, allting i bakgrunden stängs av. De slukar en. Jag kan inte förklara det.
    Du skriver på ett alldeles speciellt sätt. Jag har aldrig läst något såhär bra.

  43. orden slukar en alltså.

  44. tack alva.
    hoppas du fortsätter tycka det och att du hittar en väg ut ur all skit du kanske går igenom i mina ord.
    <3

  45. jag brukar inte kommentera men jag känner mig tvungen nu… tårarna kom, jag vet inte vad jag ska säga, jag är mållös. du skriver så sjuk bra, det är inte ofta jag berörs av texter, men inte äns jag kunde sitta obeörd efter att ha läst den här texten.
    ta hand om dig!

  46. tack amanda! :*
    det är synd att jag inte kan skriva mer på boken, den är så jävla bra, om jag får säga så.
    hoppas du kommer tycka om följande delar ännu mer.

    ta hand om dig, puss!

  47. Underbart skrivet. Men delar av den får mig att tänka på Snödrottningen. Det är skrivet sådär rent och vackert. Den sortens texter jag gärna läser.

  48. Hanna.
    Jag har aldrig läst Snödrottningen, men jag hoppas att det du säger är sant. För det är så jag vill skriva, ungefär.
    Tack så mycket!

  49. oj, oj så jävla fint. så himla himla fint. jag blir helt tomd och fylld på samma gång

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: