I flykt från minnen – novellserie, del tre av tre


Detta är den tredje och avslutande delen  i min novellserie Min skapelseberättelse.
Del ett och två finner ni här: Del ett – Tre olyckliga människor Del två – Mamma

I flykt från minnen

En pojke springer längs en gata, svart asfalt, varm svart asfalt mot fotsulorna. I handen håller han en revolver som ser abnormt stor ut i en så liten hand. Varför han springer vet vi inte än, vi vet bara att han springer utan skor eller strumpor i vad som verkar vara, sett till farten på hans magra små benen och skräcken i hans stora bruna ögon, hans sista spurt i livet. Varför han har en revolver i handen vet vi inte heller än, men vad vi vet är att han håller den så hårt att hans annars mörkbruna knogar nu har färgats vita. Han springer som om han var jagad, som om någon var ute efter honom. Men bakom honom springer ingen efter, trots det vänder han sig om efter var tionde meter för att se efter.

Efter ett tag stannar pojken. Han sätter sig på marken för att pusta ut. Revolvern lägger han åt sidan, som för att få vara för sig själv ett tag. Plötsligt börjar tårar rinna från hans ögon ner mot den svettiga halsen och han skriker till ingen alls:
”Vem var det som gjorde fel?”

Sedan lägger han sig ner på marken, sluter ögonen och verkar för en sekund sova. Men han öppnar ögonen som nu är fyllda av hat, ilska och hämnd. Han börjar springa igen, nu mer målmedvetet, som om han visste precis var han skulle. Som om han visste precis vad han ville. Efter någon minuts springande längs den långa asfaltsvägen slutar vägen tvärt och avbryts av en grind. En stor, svart, stålgrind. Enkelt klättrar pojken över den, och väl innanför grinden väntar ett stort, nästan herrgårdsliknande hus. Pojken riktar nu revolvern mot husets dörr. Ett skott, två skott, tre, fyra, fem, sex, allt inom loppet av tjugo sekunder. Han klämmer sig i ett hål han skjutit upp.

Väl inne i huset möts han av ett rum med tre stora tavlor som var och en tycks stirra på honom. Han känner inte igen något av ansiktena men han får en obehaglig känsla av att alla har varit en del i hans liv. Till vänster ser han ett spädbarn som kramar, vad som antas vara, sin moders tumme. Rakt framför sig ser han en tjej i tonåren med hår som hans. Till höger ser han en bild på en man med stora bruna ögon, ett vänligt ansikte, nästan för vänligt. Blicken faller återigen på spädbarnet och modern, han går fram mot tavlan, känner på den, drar med naglarna mot duken, smeker moderns kind med handen så hårt att han själv börjar skaka. En tår börjar falla, en till följer i dess spår, dom möts och rinner snabbt ner för kinden till halsen. Han kanske inte minns stunden, men han vet att det har hänt. Även han har kramat sin mammas tumme, trots att han inte har någon. Det har alla barn gjort, det är det enda alla på jorden har gemensamt. Även han.

Han greppar revolvern igen, tårarna fortsätter rinna ner för kinden, riktar den först mot sitt eget huvud, men sedan mot bilden med barnet och modern. Han harklar sig en sista gång innan en skottsalva mot bilden bryter lös. Orden försvinner förstås i dånet av revolvern och pojkens snyftningar, men emellan skotten och tårarna skriker han ändå förtvivlat:
”Det har aldrig hänt!”

Efter någon minuts skottlossning ger sig pojken till slut. Han sätter sig istället på golvet, torkar sina tårar och viskar någonting till sig själv. Efter det skjuter han två skott mot tavlan föreställande en man. Rakt i ansiktet träffar han. Sedan nöjer han sig med att riva ner tavlan på den unga tjejen. Han tittar bakom sig, som vanligt finns det ingenting. Varken mer eller mindre har han lämnat bakom sig, varken mer eller mindre vet han om sin uppväxt, inte mer än att han någon gång kramat sin mors tumme hårdare än alla andra spädbarn tillsammans.

Jag ser mig själv i spegeln, varje linje är lik hans, varje muskel har samma storlek och håret är precis som hans. Ändå är det inte jag. Men det kunde har varit jag, det kunde har varit jag som avfyrade skott efter skott mot min historia. Det kunde varit jag som flydde från min bakgrund, flydde från ingenting.. Det kanske ändå är det jag gör, det kanske är det jag gör när jag skriver min skapelseberättelse.


Ett svar to “I flykt från minnen – novellserie, del tre av tre”

  1. nu vet jag inte vad jag ska kommentera igen. Jag försöker koppla ihop alla delar med varandra och med dig, och i mitt huvud går det på något sätt. dock inte så mycket att jag får ut det i ord. men det här är fint, jag gillar det. gillade nog denna delen bäst, asfalten var otrolig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: