Jag vet inte – novell (Färdig version)


Jag vet inte, jag har alltid varit svag för kärlek och dess små detaljer som följer med i det paket vår tid valt att kalla förhållande. Alltid velat ha någon slags trygghet att falla tillbaka på, någonting som alltid finns till hands under ensamma nätter och mörka dagar. Men just nu känns allt det där bara besvärligt, onödigt och väldigt långt borta. Inte behövde väl jag en flickvän, egentligen – visst var mitt liv nog uppbokat? Skola, kompisar och egen fritid, ja för i helvete, jag kan inte ens ta hand om mig själv, hur skulle det se ut om jag försökte ta hand om någon annan också? Katastrof, helt klart. Ändå var jag på väg hem till flickan mitt hjärta slog mest för, ändå pirrade det sådär härligt välbekant i magen, och nej, det var inte för att bussen guppade eller för att den körde i en överdriven hastighet, det var någonting annat.

Bussen skenade förbi landskap som endast tycktes utgöra en bakgrund till pojkens tankar. Tankar om livet, döden och kanske främst den där flickan, som nu nästan brändes och stack till i pojkens hjärta. För visst var han kär, riktigt ordentligt dessutom, men hur skulle han någonsin våga berätta eller visa det för henne när han visste att allting kunde försvinna så snabbt. Rädd för att bli sårad var han definitivt, tidigare förhållanden hade nött hans hjärta och hjärna ordentligt, var hon verkligen värd allt slit? Det var frågan som grodde i pojkens huvud när bussen saktade in mot Frejgatans busshållplats.

Bussen började få upp sin fart igen, allting stannade till för några sekunder, och in klev en flicka en flicka som var i samma ålder som pojken. Hon hade en vit sjal på sig runt sin smala hals som bar upp ett vackert ansikte. Hennes hår var blont, ögonen blåa och hade den där sällsynta glimten som antyder att ögonen reflekterar själen. Ögonpar efter ögonpar fästes på flickan allt eftersom hon tog sig längre bak i bussen. Det var som om en ängel just klivit på bussen, som om ingenting annat fanns. Flickan och pojken utbytte ett par blickar, men inga hälsningsfraser.

Jag visste att hon skulle komma på här, det är just typiskt. Nog för att det var fyra år sedan, och nog för att det bara höll i en månad, men det var första gången det var på riktigt för mig – första gången jag var kär. Första gången alla fjärilar i magen flydde och hela livet plötsligt fick ett sken av kärlek över sig. Första gången då allting i livet kändes möjligt och tillgängligt, ingenting var för svårt att ta sig igenom med den där känslan i kroppen. Då fanns det inget tvivel om att jag var kär, allting var bara så självklart. Att vi skulle sitta i solen och äta glass vid Slussen var självklart, liksom att vi skulle spendera helgerna tillsammans i Lindas rum, Linda och jag var lika självklart och givet som att solen byter av månen och vice versa. Men allting har ett slut antar jag, även solen och månen. Hon och jag hade definitivt ett slut, ett slut som gjorde lite mer ont än vad själva kärleken hade gjort mig gott. Ja, jag minns det nästan som igår hon berättade för mig att hon hade hittat en ny, en ny pojke som hon tyckte lite mer om, som hon kunde träffa lite mer och som var lite äldre. Själv var jag så kär att jag nästan inte visste hur jag någonsin skulle kunna komma upp ur min säng efter vad hon hade sagt. Jag stängde ute hela livet och ville aldrig mer vara en del av det. Det var visserligen ett par år sedan, men såren satt kvar och hade nog blivit ärr. Ärr som jag nog aldrig riktigt kommer bli av med, som nog alltid kommer påminna mig om henne, om alla sömnlösa nätter och alla frågor som aldrig fick svar. Den där ångesten över allting som aldrig blev gjort, eller aldrig fick sin chans att bli förverkligade ligger kvar i mig, och snart kanske allting kommer igen.
 
Bussen tog sig vidare, precis som pojkens dagdrömmar. Utanför såg han par som höll i hand, kysste varandra och log. Det var vår utanför pojkens fönster, kärleken låg i luften. Fåglarna bjöd till sång, paren till dans och molnen var sedan länge borta från himlen. Allting hade börjat andas igen, allting hade fått mer luft i sig och alla pockade på uppmärksamhet, just för att våren var kommen.

Fåglar kvittrar så högt om våren, undrar om det är för att de vill ha uppmärksamhet av motsatta könet, eller bara för att dom kan kvittra? Kanske är det en kombination, kanske bara för uppmärksamheten. Jag skulle nog lära mig att kvittra vackrast av alla fåglar i hela Stockholm, så alla honor skulle vara intresserade av att ha mig som parningspartner. Fast jag har aldrig varit någon vidare kvittrare, det har alltid andra varit bättre på. Som det där tonårsdiscot för två år sedan när jag satt ensam kvar medan alla andra var ute på dansgolvet, dansandes med varandra som om ingenting annat i världen existerade än just det ögonpar som för stunden befann sig i blickfånget. Som om det inte alls fanns en pojke vid namn Oscar som satt alldeles avsides med sin finaste skjorta, vattenkammat hår och stulen parfym över halsen. Men det fanns det, jag satt där hela kvällen, fast för ful, för kort och för annorlunda för att fånga deras uppmärksamhet. Jag är två år äldre nu, men den där pojken lever fortfarande kvar i mig, för jag har inte blivit vacker, inte lång och jag är fortfarande långt ifrån vad någon skulle kalla normal. Jag duger egentligen inte till någonting mer än att skriva dikter, drömma och ta mig igenom sömnlösa nätter med hjälp av porr, musik och böcker – och vem fan vill kunna det?

I takt med att bussen tog sig allt närmare pojkens sluthållplats kände han hur hjärtat började slå allt tyngre slag. Han kände hur svetten började närma sig, hur ångesten började ta över makten. Tankarna flög omkring som aldrig förr, och sakta började tusen ursäkter för att vända om byggas upp. Hans minnen som redan många gånger spelats upp tycktes idag göra extra ont, särskilt som han faktiskt nog ändå skulle bli krossad av den flicka han nu var kär i. Bussen tog sig förbi Centralen uppe vid Klarabergsviadukten. Från den lilla utsikt som ges kunde man se hela vägen bort till Slussen och om man tittade rakt ner mot marken såg man på vänster sida tågräls, flera spår och ett tiotal tåg.

Jag vill inte gärna, men jag minns det så klart när jag är här om kring. Hennes närvaro blir påtaglig som en andedräkt i nacken, för det var just här vi skildes åt, inte på ett frivillig vis, utan på värsta möjliga. Hon tog sitt liv just här, för nästan två år sedan. Jag kan verkligen inte hålla tårarna borta, inte ens när jag sitter på en buss går det. Att åka tåg är förvisso värre, särskilt som det var snart två år på dagen nästa vecka. Jag kommer aldrig glömma det där telefonsamtalet innan hon hoppade, hur hon skrek om sin pappa, sin mamma och hela sin barndom. Hur hennes tårar verkligen gjorde det svårt för henne att prata. Mina försök att lugna henne med var förgäves, för vad fan kan ord göra mot en barndom med slag, övergrepp och knark?

”Älskling, hör du mig?” Inget svar, bara tunga andetag tillsammans med våldsamma snyftningar.
”Älskling, vad gör du just nu? Mår du bra?” Fortfarande bara snyftningar.
”Kom hit istället, jag gör te, ja, jag köpte sånt där te du har pratat om. Vi kan använda dom där kopparna du tycker är så söta. Kan du inte gå därifrån?”
”Nej, allting är föresten Oscar, jag har sett för mycket, och ikväll gjorde han det igen, igen Oscar! Han gjorde det igen, efter allt han har sagt…” Orden försvann, tonades bort till förmån för en flod tårar.
”Herregud, men du, snälla ta dig därifrån. Jag lovar att allting blir bättre imorgon, att allting kommer se lite ljusare ut. Som den där gånge vi låg ensamma i den där parken mitt i natten och kollade på stjärnorna. Det är stjärnklart i natten, vi åker dit igen och bara är! Bara du och jag och en miljard stjärnor.”
”… jag vill inte se fler stjärnor, jag vill inte se fler ansikten eller parker. Inga fler tårar eller höghus… Jag står på bron över rälsen nu…”
” Hjärtat, gå ner där ifrån nu. Genast. Du anar inte hur mycket jag älskar dig, du anar inte hur lycklig jag är som har dig – som har dig, världens finaste flickvän. Snälla, stå inte för nära kanten, snälla… kom hem…”

Helvete, jag kunde förhindrat allting, vad folk än säger, jag kunde varit med henne den kvällen, jag visste att hon mådde sämre än vanligt och att hon faktiskt inte borde vara ensam hemma med sin pappa. Jag kunde gjort skillnad, men det gjorde jag inte.

Minnen jagar alltid ikapp oss, oavsett om det är stora eller små så kommer de alltid finnas hos oss, de kommer alltid att finnas i vår samtid. Oavsett om det var trettio eller ett år sedan de var aktuella så kommer minnen påverka våra beslut. Ibland kan minnen ta överhanden när det kommer till riktigt viktiga beslut, vare sig det handlar om att hoppa framför ett tåg, för att ens pappa plågat en genom en hel barndom eller om det handlar om att trycka på stoppknappen en hållplats tidigare än man egentligen borde eftersom minnen från förr fortfarande är för starka. Det sista alternativet låg nu mycket nära till hands för Oscar.

Jag orkar inte med detta mer, jag orkar inte med mig själv, mitt liv eller kärlek, minst av allt kärlek, i slutändan måste någon gå ur det hela som förlorare. Kärlek är ingenting för mig antar jag. Om jag går av nästa kan jag vända och ta nästa buss tillbaka, annars måste jag träffa henne, eftersom hon har för vana att vänta på mig precis vid busshållplatsen. Så, nu har jag tryckt, ingen återvändo, eller snarare, bara återvändo. Det känns bra, jag har aldrig varit gjord för kärlek ändå. Inte som det där paret ute i parken jag såg innan jag åkte. De går i den där parken varje dag, och har väl gjort det i snart tio år, om inte mer. Varje dag, hand i hand, trots att damens ben blir sämre för var år och dag går aldrig mannen framför, utan precis bredvid, i samma takt som hon. Ibland på sommarn sitter de i samma park på en röd-vit randig filt som mannen alltid lägger ut innan damen sätter sig ner. När de har satt sig ner öppnar alltid mannen en flaska cider, ibland rycker damen till sig flaskan när hon tycker mannen öppnar för långsamt eller när hon tycker han gör fel. Jag brukar alltid skratta då, för det är roligt att se att folk som har hållit ihop större delen av livet fortfarande inte kommer helt överrens, men ändå klarar sig väldigt bra. Att man trots sina små skavanker ändå hittat någon som står ut med dessa en hel livstid, det är inte bara roligt, utan även imponerande. Imponerande hur man kan hitta någon som står ut med en så länge, och att hitta någon att stå ut med. Det finaste är ändå när de väl lyckats korka upp cidern, fyllt glasen, skålat och druckit lite, då tittar de alltid på varandra, ler, precis som om tiden stått still i sextio år, och sedan pussar han henne på kinden, varpå hon skrattar och stöter undan mannen, som även han skrattar och ler. Allting som om tiden stått still och de fortfarande var 17 och livrädda för livet.

Om jag nu hittar någon som står ut med mig. För den aspekten måste också vävas in i hela bilden. Jag är inte någon ängel, jag är inte perfekt eller ens nära perfekt. Men å andra sidan är nog ingen perfekt, och inget par står nog ut med varandra såvida de inte är beredda att kämpa, offra tid och hjärta för kärleken. Att de där paret går i parken varje dag är inte någon tillfällighet, och säkert inget som gick över en natt. Nej, kanske man behöver en hel livstid för att hitta den rätta, kanske det behövs några världskrig och regeringsbyten innan man slutligen kan gå hand i hand över en park varje dag. Förhoppningsvis blir vägen dit en värdefull resa, fylld med lycka, kärlek och omtanke, men även allt det där andra, som jag är så rädd för nu. För livet är nog inte svart eller vitt, inte ens de rätta, de bästa, förhållandena är nog enkla att ta sig igenom. Även de har förmodligen sina svårigheter, om man har tur är det just dessa svårigheter som stärker förhållandet, stärker relationen och kärleken. Om så är fallet, ja, då har man nog hittat riktig kärlek – och då är kärlek värd allt slit.

– Ska du av bussen? Ropar busschauffören irriterat.
– Jag?

Annonser

22 svar to “Jag vet inte – novell (Färdig version)”

  1. jättejättejättefint

  2. oj. aj.

  3. lika fint som vanligt david <3
    lite gardell-doftande sådär :)
    tack för kommentaren på min blogg förresten! blev glad, ingen annan kommenterar annars. vågar man adda din msn(du kan adda mig annars^^)? du verkar mycket trevlig, inte sådär hård(haha ursäkta ordvalet) som killar kan vara.
    Keep up the good work! :*

  4. okej, förra kommentaren var dålig, därför skriver jag nu en lite normalare.
    jag tycker följande:
    väldigt fint, väldigt sorgligt. du skulle kunna finslipa alltihop lite grann, men den delen jag tycker minst om är delen där du berättar om flickan som begått självmord. den känns lite… jag vet inte. onödig. överflödig.
    slutet är jättebra, tycker om delen om det gamla paret, den är fin.
    i övrigt gillar jag att du blandar berättarperspektiv. dialogen i slutet är också bra, det känns som om Oscar stått där länge och velat fram och tillbaka och dagdrömt, och jag ser framför mig hur irriterade passagerare och en irriterad busschaufför väntar på att han ska ta sitt beslut och göra något. snyggt.

    äh.
    jag tycker du gjort ett bra jobb. allt kan alltid bli lite bättre, men det här är riktigt bra.
    duktig d-dog :)

  5. Tack hanna <3

  6. Felicia:
    Tack så mycket. <3
    Haha, jag är nog rätt mjuk…inte så manlig åtminstone. Hursom. Adda på! d.engelin@hotmail.com
    :*

  7. R:
    Tack så mycket :)
    Dcen ska finslipas en hel del, och det där självmordet..jo, det är nödvändigt, ska dock snygga till det lite.
    Tack! :)

  8. jag har läst den typ sex ggr nu, fortfarande lika bra.
    påminner faktiskt om något jag skrev på svenskan, fast bättre.
    :*

  9. åh, så bra!
    hii, det tror jag inte. <3

  10. vrålsnyggt kanske låter lite väl, tja, omodernt kanske men det var vad som jag först kom att tänka på. varpå ”sådär fint vill jag också kunna skriva”.

    lär mig!?

  11. haha <3 åh.
    vrålsnygg är ett underbart betyg, ju!
    jag lär dig.
    min mamma säger att man ska läsa mycket om man vill lära sig skriva bra.
    jag har inte läst många böcker i mitt liv, men läs här varje dag kanske du blir bättre…min mamma brukar har rätt :)
    <3

  12. nice stuff!
    skönt att någon kille vågar att skriva helt utan förbehåll! och som inte heter erik hellman,
    men själv är jag nog för feg för att skriva såhär öppet om dikter!
    Inte för att jag skäms men det känns inte helt rätt?
    good stuff either way! :)

  13. tack så mycket!
    nej, jag förstår att det är en konstig grej att göra, att skriva såhär öppet. och tillslut skadar det någon nära.
    men jag har gjort det sedan 14 års ålder så jag har väl vant mig, glömt bort och så.
    men tack så mycket! <3

  14. åh. jag vet inte, det finns inga ord.
    och jag är mäkta imponerad. du skriver så fantastiskt bra att jag får ont i magen.

  15. åh, tack så mycket kära du.
    så fina ord värmer, hur varmt det än är i rummet.
    tack.

  16. Medan jag läste kom det upp en programuppdatering på datorn, och det tog ett tag innan jag förstod vad det var. Man var i en helt annan värld när man läste, jag kunde se varje plats, varje ord, varje tanke framför mig.
    Du skriver helt sagolikt bra David!

  17. det känns lite som mitt absoluta mål med novellen, att ni som läsare kunde se platserna, utan att jag egentligen berättade om hur dom såg ut.
    bara känslan skulle vara nog.

    tack sandra! boken skickas till dig på måndag. <3

  18. åh, om det finns något som gör mig glad, så är det hur fantasin i andra människor bara bubblar upp sådär, och skapar något så otroligt vackert, som du just gjort. Jag skulle vilja tacka dig så otrolitg mnga gånger, för att ha gjort min timme värd mycket mer.

  19. hej david<3
    jag skulle kunna gå med dig hand i hand i någon nerskräpad och avgasad stockholmspark närsomhelst egentligen.
    framförallt hur länge som helst.
    åh.
    jag tänkte mig att den där bruden stog på västerbron
    då kände jag igen mig. förutom att jag har haft en bra uppväxt.
    i vilket fall.
    du är min superhjälte
    hejdå

  20. a.i.:
    åh herregud vad fint! tack så väldigt mycket själv.
    jag försöker bara få ut något slags rus och behov ur kroppen.
    tack!

  21. edie.
    hej hjärtat. <3
    hur länge som helst får du göra det, det skulle gillas – och behövas.
    jag behöver nämligen dig, för jag är en sån som älskar dig.

    tack.

    du är min livräddare.
    puss!

  22. åh denna va fin, riktigt fin. du får mig att vilja ta upp papper och penna, dagdrömma och skriva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: