Mamma – novellserie, del två av tre


Detta är del två av tre i min novellserie Min skapelseberättelse. Del ett hittar ni här.

Mamma

Hon hade en rosett i håret, en röd rosett till kontrast mot det svarta håret. Håret som kvällen till ära hade fått en behandling av mammas hårspray, som hon egentligen inte fick använda. Hon kände sig fin, detta brukade hon sällan annars göra. Men ikväll var det något speciellt i luften. Hon skulle träffa honom på det där discot hon inte ens visste var det låg eller hette, eller ens vilken musik som skulle spelas. Allt det fick sättas åt sidan för killen, eller mannen egentligen, som hon skulle träffa och som, trots hennes fars uppenbara mottycke, skulle hämta upp henne med hans bil. Han var vacker den där killen, det tyckte alla. Inte så lång kanske, men det kompenserade han genom ett par stora runda, mörkbruna ögon, hans slanka, utan att vara för smal eller för muskulös, kropp. Dessutom förde han sig så bra med alla typer av människor och var så charmig att alla tjejer i klassen hade haft en förälskelse i honom under det året dom gick i samma skola. Sedan försvann han ut ur skolan och in i arbetslivet.

Han jobbade på restaurang som kypare, och det var av en ren slump att hon och han träffades igen. Det var nämligen så att hennes familj hade ätit på samma restaurang som han jobbade på, den kvällen hade han fått just deras bord att servera . Under den kvällen hade hon och han haft mycket ögonkontakt, någonting som generade henne oerhört mycket, men mer än så hände inte. Dagarna gick och bådas liv förflöt precis som vanligt. Vad hon inte visste var att han hade sparat hennes pappas underskrift från kvittot och hade sedan letat rätt på hennes telefonnummer genom pappans efternamn, Zéa. Och nu, två veckor senare, skulle dom alltså ut tillsammans.

Bilen tutade från gatan i samma sekund som hon drog sitt sista sminkdrag över ena ögat. Hon sprang mot dörren för att slippa jobbiga frågor från sin far, allt hon hörde var att pappa ropade att hon skulle vara försiktig och att hon inte skulle hitta på något dumt.

Väl på discot gick allt lugnt till, hon och han pratade lite om saker man pratar om när man inte känner varandra. Det ena ledde till det andra och plötsligt var klockan två. Discot stängde och den där sista dansen blev aldrig av, dom två hade för mycket att säga till varandra, för många historier och skämt att dela med sig av. Till sist hamnade hon i hans bil igen, och likt på film kysstes dom två för första gången. Hon slet sig bort från hans läppar som för att förstå vad hon hade gjort, hon hade kysst den man så många tjejer skulle döda för att ens få en blick från.

Han startade bilen och frågade henne var hon ville åka. Hon blev tyst, chockerad av insikten att det fanns fler alternativ än hem. Han frågade om hon ville sova hos honom. Hon fortsatte vara tyst, men vågade inte annat nicka ett trevande ja, dels för att hon inte ville verka för liten, och dels för att hon insåg att det här kanske var hennes enda chans att tacka ja till ett sånt här erbjudande från honom.

Plötsligt låg hon naken i hans säng, och med honom över sig, lika naken han. Hon hade aldrig haft sex, men självklart hade tanken flugit genom hennes 16 årig huvud. Men nu låg hon alltså där, redo att bryta mot sin egen trosuppfattning. Nu låg hon där redo att kasta bort den religion hon på senare tid ställt sig frågande till, men alltid haft med sig i bakhuvudet och som en säkerhet.

Två månader senare vaknade hon kallsvettig i sin egen säng. Hon gick upp för att ta ett glas vatten för att lugna ner sig, på senare tid hade hon oroat sig för att hon kanske var gravid. Hennes mens hade inte kommit och hon hade börjat spy oregelbundet. Mannen hon hade haft sex med hade inte hört av sig, vilket gjorde henne ännu mer otrygg. Det var givetvis omöjligt för henne att prata med mamma om detta, vilken skam det skulle dra över familjen.

Månaderna gick, och efter ett fyra månader var hon nu säker. Det fanns få alternativ, antingen kunde hon dricka så mycket att fostert dog, eller så kunde hon berätta för sina föräldrar om allting och hoppas att dom skulle förstå. Det senare skulle förstås innebära att dom var tvungna att klippa banden med sin dotter och hon med dom. Att gifta sig med mannen som hade gjort henne gravid kom inte heller på tal då hon omöjligt kunde få tag på honom. Hon hade dock hört om hur vissa barnhem kunde ta hand om modern under graviditeten. Detta skulle innebära att hon var tvungen att gå under jord dom närmaste månaderna, men å andra sidan skulle hon inte behöva berätta någonting för sina föräldrar förrän barnet var borta ur hennes liv. Dessutom skulle barnet få en bra start på livet.

Månaderna som följde bestod av eviga sömnlösa nätter med ångest och tårar som aldrig tycktes ta slut. Allt tog plats på ett barnhem. Undangömd från resten av samhället föll hennes tårar för hela sitt liv. Tårarna föll för religionen som inte tillät abort, barn utanför äktenskap och preventivmedel, tårarna föll även för det ofödda barnet som hon snart skulle vara tvungen att lämna ifrån sig, men mest av allt föll tårarna för den saknad bara en 16 årig gravid tjej kan känna när hon saknar sin familj. Barnet, som var roten till alla tårar, skulle hon inte ens få se växa, hon skulle inte ens få höra dess första ord, inte ens få klä på sitt eget barn för första gången. Aldrig skulle hon få se det barn, som hon offrat så mycket för, hålla sin första kärlek i handen. Aldrig skulle hon få ge honom presenter av det slag hon hade fått under sin uppväxt, aldrig skulle hon få njuta, så som hennes föräldrar hade fått njuta, av att se sitt barn le. Allt detta resulterade i tårar, skrik och ångest.

Ofta om nätterna pratade hon med barnet i sin mage, hon berättade historier om Colombia, om hur landet befann sig i ett tyst inbördeskrig, och att barnet förmodligen skulle få det bättre på alla andra platser på jorden. Men hon ljög för sig själv. Det fanns visst värre platser på jorden, det visste hon. Men vetskapen om att det barn hon nu, trots allt, lärt sig älska mer än förmodligen någon annan mamma kunde älska sitt barn, kunde fara illa valde hon hellre bort än att tala sanning.

Så kom dagen då hon för första och sista gången skulle få se det mirakel hon så länge väntat på, hon så länge burit med sig. Hon skulle äntligen bli fri, samtidigt som hon för evigt nu skulle dras med tanken på barnet. Nu började tiden i hennes liv då hon visste att någonstans i denna värld skulle den börda, som så ofta även hade blivit hennes tröst och bästa vän, hon burit med sig aldrig skulle minnas henne. Den smärtan gjorde mest ont i henne, vetskapen om att hennes livsverk aldrig fick veta någonting om henne och hon ingenting om honom. För det var en pojke. En pojke som verkade må bra, vara frisk, men någon liten. Mer än så skulle hon antagligen aldrig få veta om sin son, mer än så fanns inte.

Hon fick sin son i famnen, hon grät inte, hon sa ingenting, hon bara låg där med barnet framför sig, tittade på det, han tittade tillbaka. Hon kunde inte förstå vad som just hade hänt, hon låg där och för första gången på ett halvår log hon, i samma stund grep han tag i hennes tumme, och höll så hårt att för stunden trodde ingen av dom att dom någonsin skulle skiljas åt.

Annonser

3 svar to “Mamma – novellserie, del två av tre”

  1. åh.. som sagt; du lindrar in hela omvärlden i bomull och får en att se bara det du skriver. det är så himla bra.

  2. sandra.
    det är lite min förhoppning. hoppas novellen lindade in dig tillräckligt mycket.

  3. om man bara kunde skriva som du kunde man kanske också beskriva hur jävla duktig du är, med de ord du förtjänar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: